Under läsningen av Per Ole Perssons debutroman Jaco – som enligt baksidestexten vill ställa ”den unga europeiska erfarenheten i kontrast mot Timors blodiga koloniala historia” – tvingas jag ständigt intala mig att Persson säkert vill säga något viktigt om hur lätt en sorglös turist förvandlas till en västerländsk översittare.

Jag antar att Persson, som arbetat med utvecklingsfrågor för FN, strävar efter att vända den postkoloniala hierarkin mellan det vita och det infödda på ända. Avsikten med huvudpersonens tvivelaktiga handlingar är förmodligen att understryka denna problematik.

Tyvärr får jag enbart gissa: varken narrativet, gestaltningen eller språket håller ihop. Litteratur kräver annat än ett uttalat gott uppsåt och att alla hoppas på det bästa. Det räcker inte med att Persson låter bokens vita protagonist säga att den infödda är hederlig medan han själv, den ”civiliserade”, inte är det. Och sakläget är inte bevisat bara för att den hederliga slås ihjäl. I all sin sorglösa enkelhet låter upplägget som just det slags exotisering av den ”ädla vilden” som man får anta att boken vill problematisera.

Orsaken till förvirringen är Perssons inexakta och ofta ofrivilligt komiska hon-ba-liksom-språk. Exempelvis iakttar berättaren en grupp kvinnor och ser att samtliga har ”svart hår som är uppsatt i en liten knut i nacken och en av dem har en lila blus”. Det är satslogik på festligaste lågstadienivå: vad de övriga kvinnorna har på överkroppen blir en intressant fråga, men av helt fel orsaker.

I denna bok är det språket som utgör mörkrets hjärta och gång på gång riktas blickarna och tankarna fel. Med god vilja försöker jag intala mig att denna språkliga osäkerhet har en karakteriserande funktion – jag försöker med ett hoppfullt långskott och intalar mig själv att de språkliga bristerna ska gestalta en krackelerande västerländsk civilisation – men som bekant är vägen till helvetet belagd med de bästa av intentioner.