Stockholm på 90-talet. Så väldigt mycket Stockholm på 90-talet. Saga drar mellan olika klubbar på kvällar och nätter, fikar helst på dagarna. Faller för en helt olämplig man, en betydligt äldre festfixare.

Karolina Ramqvist skildrar vuxenblivande och kvinnlig frigörelse, en brytningstid även politiskt. Saga har uppfostrats feministiskt, hon ser världens orättvisor och upplever skillnaderna mellan vad konstnärsmamman och omgivningarna förväntar sig av henne. Ska hon vara en fin flicka, en daddy’s girl eller någon som är självständig och ”tar för sig”. Det är inte lätt att få ihop ideologi och omvärld, feminism och förälskelse, inte ens i Sverige i dag. Men ändå – så skönt att få så mycket med sig hemifrån och inte tvingas upptäcka allt på egen hand.

Det skulle ha kunnat bli torrt och föreläsande, men Ramqvist flikar in de feministiska grundtankarna och frågorna lika självklart som diverse klassiska boktitlar. Hon skriver med lätt penna, till och med om den egentligen ganska tjatiga fixeringen vid Victor Schantz. Saga är till en början lika mycket ett barn som en kvinna. När hon och gymnasiebästisen gemensamt spanar in festfixaren är det på totalt fjortisvis. Så småningom blir det något annat, och i andras ögon förnedrande.

Saga och väninnan njuter av män och uteliv. Konstaterar att de inte är skapta för att ha ett förhållande. Mitt i alla livsval och frågor känns det ändå som om Saga står stadigt. Har kontroll. Undantaget Victor Schantz. Han kan ringa efter henne som efter pizza. Hon kommer. Gör kärleken henne svag, stark eller rentav mänsklig?

Ändå är det inte förhållandet, beroendet, som ger mest obehag. Det finns i bisatserna om att det är enklare att ha sex med en knullkompis än att säga nej fastän hon inte vill, om männen som stöter emot Saga i utelivet, som kräver all plats på stan och som skickar obehagliga brev efter att hon blivit krönikör i en lokaltidning. Det utspridda men icke ifrågasatta kvinnoförnedrandet.