I sin femte och sista självbiografiska bok Livs ­Levande (2010) skriver Lars Ardelius att han påbörjat en roman om sin dotter Lena: ”som svårast upplever jag redan slutet. På något sätt vill jag försöka få det lyckligt.” Jo, det blir också ganska lyckligt, slutet i Hippie blues, romanen om en 21-årig flicka som heter Nina och som utan att säga adjö flyr hemmet och pappan, den berömde fågelexperten. Denna roman kom att bli Lars Ardelius sista. Han fick inte se den i tryck, men han hann lämna manus till förlaget, innan döden satte punkt för ett unikt författarskap – ett 40-tal böcker i alla genrer. Jag läser Hippie blues som resultatet av ett sorgearbete – sorgen över dotterns avståndstagande.

Sjuttiotal, hippietid – världen väntar. Nina följer fåglarnas väg från Falsterbo till Östafrika, från Tanzania till Indien och till Nya Zeeland, där Lars Ardelius bodde under flera år. Hem kommer hon till slut – lite klokare, aningen mindre vilsen möter hon åter sin far och sin älskade bror. Hur nära Lars Ardelius går sitt eget privata liv är hans och de närmastes ensak. Men han skriver som han alltid gjort och som författare gör: tätt inpå det som är egna erfarenheter – och med för honom typisk kunskap om tider, platser och om människor. Kunskap som han sökt och förvärvat under ett långt liv och med den pådrivande nyfikenhet som gjort hans böcker så rika.

Lars Ardelius skrivande har ofta drivits av viljan att göra upp med det förflutna och inte minst hans såriga förhållande till fadern som tog sitt liv och lämnade en lapp med orden ”det är inte bara Lars fel”. Nina reser också, även om hon inte alltid erkänner det, för att reda ut förhållandet till sin far och för att finna sig själv. Hon tror att hon skall bli poet, men så många dikter blir det inte – desto fler är tankesprången och referenserna till författare från många sekel. Den lärde Ardelius har förstås ett finger med i den lätt pretentiösa litterära leken. Vad hon än gör, vilka hon än möter, och det är en brokig skara, gnager tankarna på pappan.

Baksidestexten presenterar Hippie blues som en bildningsroman. Jag föredrar att kalla den en utvecklingsroman – för den handlar om en självupptagen ung människa som söker sig själv och en far (att det sen råkar bli två fäder är romanförfattarens bidrag till dramatiken). En ung kvinna porträtterad av en äldre man alltså. Det tillhör Ardelius förmåga att se henne med dubbla perspektiv – inifrån och utifrån – en svår balansgång, men jag följer den och läser Hippie blues ömsom som en ganska spännande tidsmålande roman, men oftare som en rannsakan, där Lars Ardelius försöker förstå och se sin egen dotter och sig själv.