För snart fem år sedan när jag hade ett offentligt samtal med den amerikanske författaren Richard Ford på en större bokhandel i Stockholm – detta i samband med den svenska utgivningen av hans förra roman, Som landet ligger, sista delen i den mästerliga trilogin om Frank Bascombe – kom vi mot slutet att tala om föräldraskap och barn.

Diskussionen var inte oväsentlig, eftersom Ford och hans livskamrat Kristina medvetet valt att inte skaffa barn utan istället satsa på sina respektive karriärer, och eftersom han i såväl romaner som noveller så ofta återkommer till barnets underifrånperspektiv i en alltför ofta oförstående, obegriplig vuxenvärld.

Jag vill minnas att Fords ställningstagande provocerade vissa, och i en samtid där familjebildande (och -bindande) vanligen uppfattas som en relativ norm är det fullt förståeligt; den som öppet, och mycket medvetet, beskriver scenariot av småbarnsliv som abnorm, något icke önskansvärt, blir genast misstänkliggjord. Nu är Richard Ford inte någon de stora gesternas människa, vare sig i talat eller skrivet ord, han fick den månghövdade publiken med sig i alla fall.

Den natten satt vi länge och samtalade vid öppna spisen i baren på Hotel Diplomat, och framåt småtimmarna kom ämnet på tal igen. Jag som fyrabarnsfar och författare ville veta lite mer, nästan provocera. Ford skrattade gott, snurrade glaset med vodka och is, sa: ”It’s not a matter of parenthood or children, it’s, for me, a matter of being a writer.”

Val som dessa kan ältas i det evinnerliga, men jag konstaterar dels att det i Fords fall har skett ömsesidigt, dels att han som ytterst få andra samtida författare lyckas fästa så kloka ord på just barnets faktiska blick, instinkter, strävanden och erfarenheter. Därvidlag utgör hans aktuella roman inget undantag.

Canada är en berättelse som frambesvärjs av den nu vuxne Dell Parsons. Han blickar tillbaka på sitt liv, eller snarare på de händelser som inträffade med början i Montana 1960. Dells familj är en fast, sluten enhet, präglad främst av faderns arbete som stridspilot, vilket innebär ständiga förflytningar mellan olika militärbaser.

Men också modern, lärarinnan, har en avgörande roll för huvudpersonen och hans tvillingsyster Bernes; genom hennes livsbesvikelses och lätt bortomblickande gestalt lägger Ford en mörknande slöja över familjesammanslutningen, och den katastrof som genast omtalas blir, hur obegriplig den än kan tyckas, bara följden av en lång tids små misslyckanden.

”First, I’ll tell you about the robbery our parents committed. Then about the murders, which happened later.” Så lyder romanens första meningar och redan där anger Ford en ton som varar till de sista raderna: ”We try. All of us. We try.” Det vi försöker göra är naturligtvis att förstå, till varje pris sträva efter att genomskåda vad som verkar oerhört svårforcerat: barndomen, vad som präglar oss, vad som till slut genomsyrar alla våra handlingar och gester, små som stora. För Dell Parsons handlar det i första hand om att skingra frågetecknen kring hur i hela världen det kunde komma sig att hans välartade föräldrar utvecklades till grova brottslingar. Vilka händelsekedjor ledde fram dit, vilka samtal, vilka kompromisser? Alltså: vad får en människa att fullkomligt tappa greppet om sitt eget liv?

Detta har sysselsatt Richard Ford ända sedan debuten med sin första av hittills sju romaner, En bit av mitt hjärta (1979), men givetvis också i banbrytande novellsamlingar som Vinterfiske (1989) och Syndernas mångfald (2002), men frågan är om han har trängt längre in mot mörkret än som nu i Canada.

Som författare har Ford ofta beskrivits som en så kallad ”smutsig realist”, en av dem, tillsammans med bland andra Raymond Carver, Tobias Wolff och Ann Beattie, som skildrar den lägre medelklassens våndor och miljöer på ett nära nog filmiskt avskalat sätt. Detta kan stämma om man menar de tidiga romanerna och novellsamlingarna, men knappast de senare. Man kan dra vissa paralleller till ett flertal författare av olika karaktär, som William Faulkner och John Updike, men allra främst är Ford en alldeles egen och unik samtida berättare.

I Canada ställs oerhört många frågor om det ofattbara, men speciellt många svar gives inte, vilket inte heller är det primära. Bara att våga närma sig smärtpunkterna är våghalsigt nog, kanske det yttersta beviset på mod, och det är med stor briljans som Richard Ford även denna gång har presterat en mäktig, mästerlig roman.