Den moderna tidens stolthet, det gigantiska luftskeppet Hindenburg, hade 1937 flugit över havet och nått New York där det fattade eld och störtade ner i en katastrof som tog död på en av människans flygdrömmar. Hindenburg är också titeln på Susanna Lundins debutroman, en mörk, hemlös historia som sträcker sig mellan himmel, en blommande trädgård där lavan tränger upp och en underjord som erbjuder skyddsrum när allt hotar att falla samman.

Texten, som i lika hög grad tillhör lyriken som prosan, är full av omtagningar och paradoxer. Den vrider sig kring sin egen axel, mutar in sitt eget territorium.

I centrum står ett udda par; han med ena ögat hängande i en tråd och frenetiskt antecknande i en loggbok, hon som kommit till genom ett blixtnedslag och som bär sin mors avlagda hud. Enligt honom var det i denna trädgård som Hindenburg kraschade och gav pionerna deras söta och vemodiga doft. Vare sig levande eller döda är de lika övergivna och självföraktande som någonsin Frankensteins monster, skapade av oförenliga delar och med en glupande längtan efter sammanhang.

Susanna Lundin fattar sig kort och får ändå mer sagt än de flesta tegelstensförfattare. Med den surrealistiska drömvärldens spänstiga logik genomför hon en olycksplatsundersökning, rotar i resterna av en nutida Ikaros. Här finns en sorg och en vrede över en mänsklighet som tappat kompassen och som grävt ner sig i ett hysteriskt kontrollbehov och fyrkantiga sanningar.

Allt i denna vackra lavafärgade volym går på tvärs mot varje form av fyrkantigt tänkande. Den linjära tiden är upphävd, kompositionen är löst sammanhållen och man kan läsa de koncentrerade kapitlen enligt pagineringen eller i valfri ordning, som en samling dikter. Hur man än gör blir det en läsupplevelse på hög höjd.