Med sina prosaböcker kupa och nu senast Djuraffär, som på dryga hundra sidor innehöll hela två romaner, har Marie Norin gjort kortromanen till sitt format. Till det yttre har också hennes nya roman vit vit mycket gemensamt med de två tidigare, ändå skiljer de sig åt på några väsentliga punkter. För där kupa var en absurd och kafkaesk historia och Djuraffär handlade om människor i mer eller mindre märkliga belägenheter så är vit vit istället en ytterligt vardaglig berättelse om en pojke på semester med sin mamma.

Resan följer vi genom pojkens digitalkamera, med hjälp av vilken han ser tillbaka och minns. Ganska snart blir det dock tydligt att något skaver, de egentligen oskyldiga semesterscenerna blir alltmer illavarslande och snart står det klart att pojkens mamma, truligt kallad ”Morsan” boken igenom, dött under semestern och att det är denna stundande katastrof som låter sig anas genom pojkens efterkloka blick på bilderna. Så småningom landar också berättelsen i ett efteråt där pojken i ständigt sällskap av kameran bor hos sin pappa, skolkar och planlöst vandrar runt i parker.

Ungdomsspråk gör sig som bekant sällan särskilt väl i litteratur men det är med beundransvärd tonsäkerhet som Marie Norin fångar pojkens lite slängiga och tveksamma formuleringar. Och vad mer är, hon lyckas göra det utan att ge avkall på sin egen karakteristiska och snyggt korthuggna prosa. Här finns ett psykologiskt djup, som visserligen låtit sig anas i de två tidigare böckerna, men som här är mera nedtonat och därför också mer trovärdigt. Romanen ter sig på en gång enklare och mer avancerad än de tidigare: visserligen mer traditionellt berättad än de två tidigare men samtidigt tätare sammanhållen. Så om vit vit när jag slår igen den trots allt framstår som alltför kort så är det inte för att den är ofärdig utan helt enkelt därför att jag vill läsa mer.