Upproriska bönder slår ihjäl godsägaren Ximen Nao. Efter två år i dödsriket tror underjordens härskare kung Yama på Ximen Naos oskuld och låter honom återfödas till jorden, först som åsna, så som tjur, svin, hund, apa och en sista gång åter som människa. Det är år 1950 tillbaka på jorden i åsnans skepnad som Ximen Nao börjar berättelsen om sina olika liv i Gaomi härad i nordöstra Kina – liv som räcker ända till sekelskiftet.

Ximen Nao är huvudberättare i Mo Yans roman Ximen Nao och hans sju liv, flödande översatt av Anna Gustafsson Chen. Mo Yans namn stötte jag på först gången 1987 då jag såg Zhang Yimous lysande film Det röda fältet byggd på Mo Yans roman (på svenska 1997). I dessa båda böcker skriver författaren kinesisk historia och denna gång om tiden efter revolutionen, men såsom han brukar genom enskilda människors skiftande öden, en familjs, en bys befolknings och en landsbygds. Mo Yan, en av Kinas framstående författare, rör sig i egna hemtrakter, när han gestaltar hur alla politiska omvälvningar drabbar det gamla bondesamhället, där bara en enda och centralfigur i boken, fribonden Lan Lian, motstod kollektivens påbud.

Jordreformen, kollektiviseringen, folkkommunerna, kulturrevolutionen, Maos död, det moderna Kinas framväxt – allt beskrivs i kritisk klartext, men inte som i en historie- och faktabok, utan genom just dessa människors liv i början så starkt bundna vid landskapet, vid djuren, vid gamla sedvänjor, vid familjen, släkten.

Romanen är tjock (632 sidor), brett upplagd – den är till dels socialrealistisk, till dels en skröna, en burlesk, grym roman, fylld av humor – och i sitt bildspråk ibland lysande som finaste poesi. Hans skildringar av ohejdbar kärlek och djupaste sorg griper. Saga och fiktion, fantasi, magi och naken, brutal verklighet: allt samtidigt. Mo Yan har inga gränser för vad Ximen Nao i sina olika djurskepnader förmår göra, tänka och förstå.

Namnen är många och främmande förstås, namnlistan hjälper, men ändå går jag ibland vilse, tappar fokus. Berättelserna spretar i så många riktningar och jag önskar att Mo Yan hade stramat åt och sovrat. Men längs tre fjärdedelar av den långa vägen följer jag gärna hans vindlande vandring fram till år 2000.