Ibland kan jag få för mig att jag borde köpa fler handväskor och mer smink. Jag kan visserligen kokettera med att jag ägnar mitt utseende väldigt lite av både tid och pengar (”jag klipper minsann mig själv, det är så billigt och praktiskt”) men samtidigt får det mig att känna mig lite misslyckad. Riktiga kvinnor har koll på senaste handväskmodet och har inte samma rougedosa i 20 år.

Jag är smittad, trots att jag inte läst damtidningar på många år och faktiskt aldrig sett ett avsnitt av Sex and the City. Föreställningar om kvinnligt och manligt genomsyrar vår kultur och ingen kommer undan. Undermedvetet tycks jag ha en föreställning om att för att få strunta i den ”rätta” kunskapen om shopping och utseende så måste jag först ha tillägnat mig den.

Nu har jag ju läst Det andra könet, Under det rosa täcket, Backlash, Kvinnans villkorliga frigivning och en väldans massa annan feministisk litteratur så jag har ord att sätta på vad det är för krafter som verkar i mig när jag skäms över mitt okvinnliga ointresse för piffighet. Jag har kloka feministiska kompisar som jag pratar med sådant här om. Ändå står hela den där ”lilla svarta – raka benen – kunna gå snyggt i högklackat – matcha läppstift med nagellack-kvinnligheten” ständigt på min tröskel och kräver uppmärksamhet. Kanske är det därför jag älskade böckerna om Bridget Jones när de kom. Hon kallade sig feminist men både anpassade sig till och bröt mot förväntningarna. Kvinnligheten blev komisk i hennes tappning men framför allt synliggjordes hur den skapades och hur fåniga många av dess ingredienser är. I Caitlin Moran har Bridget Jones författare Helen Fielding fått en mer vildsint lillasyster. Precis som romanerna om Jones bygger Morans bok Konsten att vara kvinna på krönikor hon skriver i dagspress. Skillnaden är att Moran inte gömmer sig bakom en fiktiv karaktär – hon berättar om sitt eget liv. Ungefär som Mia Skäringer i Dyngkåt och hur helig som helst fast Moran är ännu lite mer av allt.

Redan som sextonåring fick hon börja som kritiker på en nördig musiktidskrift och sedan följde uppdrag för tv och för en stor bredd av tidningar. Som vuxen är Caitlin Moran känd och framgångsrik men livet har inte alltid varit så lätt. Hon växte upp i en fattig familj med åtta barn och som liten var hon kraftigt överviktig, saknade vänner och trakasserades både i skolan och på fritiden. Allt detta berättar hon om med munter brutalitet.

Sedan hon som femtonåring läste feministklassikern Den kvinnliga eunucken av Germaine Greer (som hon sedan dess också skaffat sig kritiska synpunkter på) har Caitlin Moran kallat sig feminist. I Konsten att vara kvinna dissekerar hon i Greers anda allt i en kvinnas liv: mens, hårighet, onani, fetma, klädstil, sexism, kärlek, moderskap, abort och mycket annat. Det är knäppt, roligt, vasst och med den uttryckliga avsikten att få läsarna att skratta åt patriarkatet. Skrattar gör jag – både åt patriarkatet och åt Caitlin Moran – och känner igen mig gör jag också. Moran tycks exempelvis ha samma förvirrade inställning till shopping av handväskor som jag själv och ungefär lika dålig koll på mode och på hur man för sig kvinnligt i praktiken. Caitlin Moran tar plats och skäms inte för det. I boken delar hon frikostigt med sig av pinsamma och plågsamma ögonblick i livet men också av lyckliga. Hon ger goda råd om allt från hur man handskas med sexism till hur man bör förhålla sig till rakning av könshår. Hennes enkla feministtest lyder ”Skulle en man göra så här?” Själv har hon slutat klämma in sina fötter i högklackat och går på bröllop i Dr Martens-kängor. Ett par sidor ägnas åt en hyllning till stora och bekväma trosor: ”Hur ska 52 procent av befolkningen kunna vinna kriget mot terrorismen om de inte ens kan sitta utan obehag?”

På bokens framsida citeras Andres Lokko, som kallat Konsten att vara kvinna för ”en av årets både roligaste och viktigaste politiska böcker”. Så långt är jag inte beredd att sträcka mig men bitvis är den väldigt kul och får boken spridning har den absolut potential att påverka. Någon ny Den kvinnliga eunucken eller Det andra könet är den inte (och för den delen långt ifrån först i sin egen genre heller) men i kampen för frigörelse har man alltid glädje av en påläst, halvgalen storasyrra som går före och spränger ramar åt en.