Rupert Murdoch har fått en cancer uppkallad efter sig, men framför allt har han blivit hembjuden till yachtkändisar och premiärministrar. Ja, som vi vet har han mer eller mindre avgjort vem som ska bli premiärminister.

När den amerikanske journalisten Michael Wolff fick nio månaders audiens hos världens mest skräckinjagande medieägare, fann han en man som varken läste böcker eller tittade på tv och som levde kvar i en 50-talistisk lösnummervärld med sekundkorta texter och rymliga rubriker. Jag träffade Wolff i New York någon månad innan hans bok The Man Who Owns the News kom ut och frågade om han själv skulle kunna tänka sig att arbeta för sitt studieobjekt.

– Nej, hans News Corporation är när allt kommer omkring ett sjaskigt, billigt företag, svarade Wolff. Man får stå ut med mycket. Det är inte precis någonting man skulle vilja göra om man hade ett alternativ.

I sin bok skrev Wolff att snart kommer det kanske inte att finnas några andra tidningar kvar än de som Murdoch äger. Folk kommer att säga att den australiensiske tidningsarvingen förlängde pressens livslängd med en generation eftersom ingen vågade tala om för honom att tryckta tidningar var hopplöst ute.

Det där var något år innan News of The World-skandalen briserade. Och det är nästan 45 år sedan Rupert Murdoch dök upp på Londons dåvarande tidningsgata Fleet Street och köpte in sig i den brittiska tabloidmiljön.

NoW var, liksom syskonet The Sun, en trashtidning i mångmiljonupplaga. Den startades redan 1843 som nyhetskälla för ”respektabla yrkesmän” och i premiärutgåvan hette det att ”vårt motto är sanningen”. När den kom i Murdochs händer utvecklades en hänsynslös nyhetsjakt, som nu kraschlandat bland avlyssnade mobiler, hackade datorer, inhyrda privatdeckare och systematisk förstörelse av bevismaterial.

Guardian-journalisten Nick Davies avslöjanden och den följande Leveson-utfrågningen i London om NoW:s spionage på prinsar, popstjärnor, skådespelare, fotbollsspelare, våldsoffer och ministrar och deras vänner, släktingar och rådgivare slår ut nästan all thrillerfiktion. Fram träder skuggspel, bråddjup och en elitkultur, som snyter sig i demokratins insignier och binds samman mindre av middagsumgängets samförstånd än av hoten om omedelbar utstötning.

Om eliten i Paris brukar det sägas att alla politiker och ämbetsmän har gått i samma skola. I London har de ledande politikerna uppenbarligen gått på samma fester som de journalister som kunnat påverka deras öden. Nyhetsrapporteringen från de pågående förhören med ministrar, spinndoktorer och mediechefer är reality show omvandlad till verklig samhällskunskap.

När tidningens numera åtalade chefredaktör Rebekah Brooks sms:ade sin vän David Cameron inför dennes tal vid Tories partikonferens 2009 kunde hon inte ana att hennes formulering av symbiosen mellan medial och politisk makt – ”professionally we’re definitely in this together” – skulle låta så förödande i domaren Brian Levesons rättssal i juni 2012.

Korruptionen och den moraliska upplösningen inom Murdochsfären får en detaljerad genomlysning i boken Dial M for Murdoch. Tom Watson, parlamentsledamot för Labour, har länge velat komma åt mediemagnaten – och liknat Murdoch den yngre, James, vid en maffiaboss – och här tar han hjälp av Martin Hickman, journalist på Independent, för att lista övergreppen och samla svartkonsterna i en dossier vars slutkapitel självklart heter Darker and Darker.

Boken har deckarens flesta ingredienser; här finns till och med en verklig detektivbyrå, som heter Silent Shadow och drivs av en tidigare polis med mediekontakter. Och det som News International, Murdochs brittiska bolag, skapat kan påminna om en skuggstat, en stat i staten. Sig själv har den gett i uppdrag att på Stasi-vis snoka i människors byrålådor, läsa deras mejl, spela in deras samtal, fotografera deras barn; det är den nya medieteknologins gränslöshet omvandlad till oanständighet.

Det som först kunde avfärdas som ett enskilt övertramp, med avlyssning av kungafamiljen, har visat sig vara en industriskalig verksamhet.

Uppe på en viss nivå är luften sådan att en känsla av hybris och oåtkomlighet tycks infinna sig. Cameron såg uppenbarligen inte några problem med att anställa NoW-redaktören Andy Coulson, bekant för att ha frågat ut kända personer om deras sexliv, som sin kommunikationschef. Att kulturministern Jeremy Hunt försökte underlätta Murdochs (nu stoppade) övertagande av BSkyB verkade inte heller vara något bekymmer. Inför Leveson förklarade Rebekah Brooks att hon var ”vald” av sina läsare, vilket om det vore sant naturligtvis skulle ha gett henne en unik position.

Man kan tycka att Murdoch är otidsenlig och att moderna mediemänniskor ska vara som Steve Jobs eller Blondinbella, men hans förslagna strävan är tidlös och lever vidare som gångbart kapitalistiskt ideal. Det handlar inte så mycket om snabba cash som om strategisk kontroll. Maktspelet är centralt; han behärskar det och han har oftast vunnit, fram till nu.

Allra effektivast har det underförstådda hotet varit: om man inte gör som Murdoch vill riskerar man att få sitt liv exponerat och söndertrasat.

Men nu ser vi att även detta imperium kan stukas. ”Är alla de här rubrikerna på riktigt?” undrar Leveson. Interiörerna från maktens inre nätverk i den brittiska huvudstaden väcker liknande frågor. Och det ligger förstås en ironisk poäng i att det är just David Cameron, som genom att initiera en utredning om mediernas maktmissbruk har fått den store manipulatören skadskjuten och gjort sig själv ännu mer sårbar.