Jag läser australiensiska Melina Marchettas omtalade ungdomsroman Jellicoe road (från 2006) i ett tillstånd av skräckblandad febrig förtjusning. Romanen, som nu finns i stark svensk översättning av Katarina Kuick, är en sällsam text, komponerad utan minsta inställsamhet. I det längsta exkluderande, gåtfull och diffus – en berättelse med en mycket stark inledning men där olika textelement saknar förbindelser och där persongalleriets relationer länge är höljda i historiskt dunkel. Författaren gör sig absolut ingen brådska med att förklara. Hon ser och beskriver ur karaktärernas perspektiv, och överlåter till läsaren att gå med i det oförklarliga för att, likt huvudpersonerna, så småningom närma sig något som liknar en djupare förståelse (läkning och försoning).

Det börjar med en fatal olycka. Två bilar som frontalkrockar, tre barn som förlorar sina föräldrar och syskon och därefter är hänvisade till varandra. Det viskas om att deras räddning är ett mirakel. Men hur mirakulöst är det egentligen att se sina föräldrar stoppas ner i svarta liksäckar?

Tjugotvå år men bara några sidor senare bryter ett territoriekrig ut på tre fronter – mellan eleverna på Jellicoes internatskola, kadetter på årlig övning och ungdomar från byn Jellicoe.

I centrum för historien står ledarna för de tre grupperingarna. Internatskoleeleven Taylor Markham, kadetten Jonah Griggs och ”jellisen” Chaz Santangelo. Striderna kommer snabbt av sig och ju längre romanen utvecklas desto tätare tvinnas deras vänskap (och kärlek). I skuggorna bakom dem finns dessutom en annan berättelse. På något vis har den med dem alla tre att göra, men i synnerhet med Taylor. Det är något i hennes förflutna som ekar i nuet, något som kan förklara varför hennes mamma dumpade henne på Seven Eleven när hon var elva år och hur hon egentligen hör ihop med Hannah, som sedan dess fungerat som hennes vårdnadshavare – men nu oförklarligt försvunnit.

Jellicoe road är en hjärtslitande historia, otroligt skickligt berättad och med en varm mänsklig överlevnadskraft i botten. Samtidigt är det en bombastisk katastrofaria; späckad av tragisk död, övergrepp, själssmärta och identitetsförlust. Människor går sönder och ser och erfar sådant som ingen ska behöva se eller vara med om men bär också varandras lidande för att lindra det som lindras kan.

Att läsa den påminner mig om en vers jag greps av som ung tonåring:

Jag rev vingarna av fågeln och sa:

”Flyg nu!”

”Inte flyga, men jag kan sjunga för dig.”

Och jag kastade fågeln i golvet och sa:

”Sjung nu!”

”Inte sjunga, men jag kan dö för dig.”

Skillnaden är bara att Melina Marchetta är en så driven författare. Hon klarar – med något undantag (som när Taylor dränker katten) – av att vältra sig i olycka och berätta denna veckotidningstragiska kärlekssaga utan att bli sentimental eller banal. Till det bidrar helt klart valet av huvudperson: Taylor Markham är en stark, oförvägen antihjältinna. Det är mycket lätt att under läsningen erbjuda henne ett mjukt bo i mitt svällande hjärta.

ung