Det tar ett tag innan jag lyckas samla mig för att skriva någonting om Äktenskapsbrott, Åsa Ericsdotters andra roman efter fyra hyllade lyriksamlingar. Ericsdotter har återigen slagit an någonting känslomässigt, ringat in med exakthet närhetens kvävande krav och avståndstagandets smärtsamma slitning. Här är berättarjaget väninna till en otrogen man – en röst som sällan skildrats – med ett eget äktenskap som knagar i fogarna. Den otrogna vännen kan inte välja mellan hustrun och den andra kvinnan, vill ha båda i lika intensiva kärleksrelationer. I jagets frustrerade men lojala blick är han en bortskämd och plågsamt egocentrisk människa, tonårsfnissig över älskarinnas smala kropp och riskerna för att bli påkommen. Kallt kalkylerande i sina försök att slippa få otroheten upptäckt och samtidigt naivt oförstående kring sitt spel med relationer och tillit. Jaget varken moraliserar eller gläds med honom, är en bekymrad betraktare utan att själv ha hållit sig på rätt sida gränsen för vad som räknas som äktenskapsbrott.

Med sin karaktäristiska prosalyriska ton skriver Ericsdotter fram en hudnära berättelse om mänskliga relationer och sårbarhet. Rättfram och skoningslöst ringar hon in otrohet, utan att vare sig döma eller försköna. Det är ofta både smärtsamt och förlösande. Det som lämnar mig kvar är en kladdig känsla av obehag inför vad vi utsätter andra människor för och i vilken mån det kan undvikas. Det är i viss mån en terapeutisk läsupplevelse för alla som någon gång reflekterat över otrohet och monogamins gränser, men mer än så är det en ovanligt stark relationsskildring och en språkligt fulländad roman.

Elin Grelsson Almestad