Den 6 juni 1994 döms libanesen Daniel Abel Abyard, kallad Yalo, till tio års straffarbete för flera rån och våldtäkter. Han hade erkänt, men hur skyldig är han? Den tortyr som föregick hans bekännelser var makalös i sin grymhet. Yalo heter också Elias Khourys roman – den fjärde av tio som översatts till svenska. Författaren Khoury, professor, journalist och en av de inflytelserika intellektuella i arabvärlden, skriver återigen sitt lands, ja, hela regionens historia. Som i sin förra bok Solens port använder han en ung mans upplevelser i det som kanske kan kallas en undersökning av vad krig gör med människor. Aldrig har jag läst om sådana ohyggliga tortyrscener som här utspelas i ett libanesiskt fängelse.

”Jag betraktar mig själv i själens spegel och ser en annan man, som skrämmer mig och vars tankar och handlingar också skrämmer mig”, skriver Yalo. Hur blev han en annan? Undersökningsdomaren befaller honom att skriftligen bekänna sina brott. Och Yalo skriver flera versioner om sitt liv och öppnar därmed ”minnenas portar” till barndomen. Elias Khoury vet att minnet kan välja ut och minnas fel, därför denna mångbelysning, dessa förskjutningar och förändringar av samma berättelse. En teknik, typisk för Khourys sökande efter sanningens många sidor, men då och då inte utan komplikationer för läsningen.

Yalo är ett barn av kriget. Det var också hans morfar, denne kurdiske mulla som upplevde massakern i byn Ayn Ward, där barnen efteråt inte ”fick leka i skogen på grund av jämmern från grenarna”. Detta var i tidigt 1900-tal då folkmordet på armenier ägde rum. Så går såren av våld och av krig i arv. Yalo, liksom hans morfar, är offer och ”offret kan bli grymmare än bödeln om han får en chans” skriver Yalo. Nej, bödel blev han kanske inte, men förvandlad. Hans torterare då? Kanske är också de offer? Till dessa frågor om våld och skuld, läggs berättelsen om en kärlek, som här inte ges någon chans. Yalo och den han älskade får svårt för att tala med varandra: ”när samtalet upphörde, upphörde kärleken.”

Elias Khoury parar i denna, som i andra av sina böcker, ett politiskt sprängstoff med ett humant, allmängiltig perspektiv. Hans stil är rikt varierad. Hans liknelser sprungna ur en annan kultur än vår. Översättaren Tetz Rooke måste han lagt ner ett stort arbete för att fånga denna rikedom i berättelserna och i det arabiska språket. Rooke skriver i ett intressant efterord om den stora skillnaden mellan samhällets officiella språk och människors vardagsspråk, så svårt att fånga, men viktig, eftersom hos Khoury ”pågår dramatiken också på det språkliga planet i kampen mellan de olika tungomålen och identiteterna som de bär upp”.