Berättelsen om den föräldralösa flickan tar sin början i en namnlös stad och ospecificerad tid, som inte sällan för tankarna till en dekadent metropol under 1900-talets början. I en mörk men tilltagen lägenhet lever Frances med sin faster Ada, sedan hennes far till vagabond avlidit under en av sina resor och modern lämnat henne efter födseln. Banden igenom kastas läsaren emellertid ständigt och igen mellan föräldrarnas förflutna och Frances framtid, stad och land, liksom mellan liv och litteratur. Eller som faster Ada sade till den Frances vars oro behöver dämpas efter att hon läst en roman av Adas flickvän som på ett mystiskt vis påminner om den historia hon hört om sin mor: ”världen är full av historier – ibland påminner de om verkligheten, ibland vet man inte varifrån de kommer”.

Faster Adas ord understryker fiktionens förmåga att foga samman slumpmässiga vändningar i livets berättelse för att ge det en begriplig struktur. Frances är full av sådana vändningar. Och för ett litet barn ter de sig säkerligen särskilt omvälvande. Men de kan också förstås som en vägledning för att aktivera läsaren. En sådan är nödvändig. Hellgren låter nämligen flera historier och perspektiv löpa om lott bara för att snart åter förgrenas i såväl tid som rum.

Detta grepp utvecklas under de inledande delarna av Frances. Och det återkommer när triptyken nu fullbordas. Berättelsen är full av retrospektiv och framåtblickar, liksom den täcker släktsagor som tidigare endast antytts av Frances fastrar. Det gäller i synnerhet det inkännande porträttet av fadern, som tidigare fått fungera som en frånvarande figur vars lösdriveri familjen projicerat sina skulder på.

Släktens beskyllande skiss av fadern nyanseras nu genom en social färgläggning. Jakten på arbete kastar den ensamstående fadern från stad till stad. Men det är inte bilden av den skötsamme arbetaren som träder fram. Snarare en ambivalens som driver honom mellan lisa och last. Mellan arbetets uppfordrande hängivenhet och arbetslöshetens uppgivna hänförelser. Och även om hans personliga slitning aldrig tillåts gå ut över kärleken till dottern, så lämnar den henne stundtals ensam – vilket på gott och ont stärker hennes självständighet såväl som faderns tillit.

Parallellt porträtteras Frances som trulig tonåring, med allt vad det innebär av tvivel och trotsighet. Det är tyvärr en historia som saknar något av den stilistiska säkerhet som tidigare skänkt skärpa åt psykologiska spänningar. Hellgrens karaktärstecknande har tidigare gett gott om spelutrymme åt individuella tvetydigheter. Det hela var – och är alltjämt – illustrerat på ett kongenialt vis där berättelsens naivistiska teckningar blandar Jockum Nordströms stil med Tove Jansons. De bryts av mot tablåer med inspiration från Lena Cronquist och Knut Larsson.

I den första delen slets Frances mellan sina fastrar och den borgerliga barndomsskildringens två motpoler: det bohemiska konstnärslivet och den standardiserade familjens nödvändighet för samhällelig dygd och framgång. En slitning som kastade Frances mellan godsint naivitet och tanklös spontanitet. I det andra albumet skildrades det tillfälliga mötet mellan Frances föräldrar och deras sammanfallande men motstridiga begär. Där övergav Ester sin nyfödda dotter i sin strävan efter flykt och frigörelse, medan August, som sökte säker hamn i form av kärlek och arbete, blev kvar med barnet.

Det hörde till behållningarna att Hellgren inte ville nysta upp dessa existentiella knytpunkter för börd och dygd, skuld och förståelse. Hon undvek därmed fördömande eller förhärligande som skulle brista i ärlighet gentemot livets komplexitet. Nu är det heller inte så att den tredje delen löser upp dessa knutar. Men den slår en gullig rosett av dem. Frances utvecklas till en tonåring som i sina trevande relationsförsök blir omhändertagande och uppoffrande. Det går på tvärs med moderns frihetslidelse, och framstår som något platt jämfört med barndomsårens Frances. Dessutom skänker den om än omedvetna och tillfälliga korsningen av Frances och moderns vägar ett slags retroaktivt moraliskt godkännande av såväl dotterns utveckling som moderns tidigare uppbrott. Den endimensionella porträtteringen och seriens sammanflätning riskerar att ta udden av den tvetydiga spänning som den tidigare spelat på.

Med detta sagt ska det ändå sägas att denna verkets högra vinge fyller i tidigare mönster. Det gäller i synnerhet den sensibilitet med vilken barnets klarsynta komik bemöter vuxenvärldens klokskap. Den äger en självklarhet som i barndomsskildringar annars brukar överskuggas av berättarröstens reflektion eller putslustighet, men som här ges sin fulla potential i busenkel dialog.

Med Frances befäster Joanna Hellgren en särställning i dess dubbla bemärkelse. Med osviklig integritet håller hon avstånd till den serieboom som med en kombination av politisk satir och absurdistisk vardagsrealism dominerar svenska serier. Och hon gör det med en litterär kompetens, en säregen förmåga att komponera och väva samman berättelser som fler serietecknare borde stå efter. Oavsett om dessa sedan påminner läsaren om verkligheten eller om hon inte vet varifrån de kommer, så är de mer än tillräckliga för att väcka fascination inför Frances förehavanden.