Såvitt jag kan minnas sammanställde Ernest Hemingway inte sina tidiga, i stort sett oöverträffbara, novellsamlingar In Our Time, Women Without Men och Winner Take Nothing utifrån texter som publicerats tidigare, åtminstone inte merparten av dem; allt där efter är sammanfogningar som han själv inte hade mycket att göra med.

Man kan konstatera att flertalet av det senaste halvseklets verkligt stora nordamerikanska novellister, sådana som Raymond Carver och Richard Ford, arbetar på ett helt annat sätt än de svenska motsvarigheterna, Åke Edwardson och Mats Kempe, för att nämna två.

Hos oss har författaren målet utstakat, en samling skall det bli, medan man där ofta skördat bland texter som redan publicerats. Det finns ingen anledning att lägga värderingar i detta, men de olika arbetsmetoderna blir intressanta, ur många synvinklar.

Ständigt, och med rätta, Nobelprisaktuelle Don DeLillos första novellsamling, Ängeln Esmeralda, efter ett flertal romaner, varav Under jord (2001) väl får räknas som både mästerverk och en av vår samtids starkaste romaner, skulle därvidlag kunna räknas som något av ett hopskrap: texter publicerade annorstädes under nära 20 års tid, att betrakta som ett försök från ansvariga utgivare, och författaren själv, att mjölka ur gammal spene i väntan på nästa storverk.

DeLillo betraktas inte sällan som en specifikt amerikansk författare; ett öde han delar med flera kollegiala landsmän och -kvinnor. Detta tyder på en europeisk trångsynthet och ger sken av att USA:s strukturer inte skulle vara allmängiltiga. Att han i dessa berättelser också skildrar rymden, Karibien, Aten, kommer knappast att förändra bilden, men för mig ger de insikter i ett rikt författarskap hela tiden i rörelse.

Sammanfattat är DeLillo att betrakta som en högst mänsklig iakttagare, en undersökare av de, sinsemellan fundamentalt olika, mest alienerade av våra medmänniskor.

Det kan vara en åldrad nunna sökande efter någon sorts försoning i Bronx värsta kvarter, de män och kvinnor som i olika livsskeden slumpartat möts, eller den unge astronaut som i sin omloppsbana betraktar jordklotet med helt nya ögon: ”Det är så jäkla häftigt”, säger han till slut. ”Färgerna och allt det där.”

Alla blir de levandegjorda, och det på en prosa som svindlar, även i Rebecca Alsbergs oerhört fina översättning.