Skövde konsthall | Bildpoesi och språkkamp
KONST
Skövde konsthall
Bildpoesi och språkkamp
t o m 9/9
Kristina Erikssons bilder lämnar en med känslor som dröjer sig kvar, skriver Bo Borg.
Relaterat
FLER KONSTRECENSIONER
- 26/04
- Borås konstmuseum | I want to hold your hand (Konst & Design)
Skövde Konsthall har lånat utställningen Bildpoesi och språkkamp med verk av Torsten Andersson och Kerstin Eriksson som Sven Harrys i Stockholm producerade.
Redan utställningsrubriken anger vad det handlar om. Två helt olika vägar till konsten. Det lugna, lågmälda sökandet i Kristina Erikssons små intuitiva bildpoem. Dessa visas tillsammans med Torsten Andersson storslagna och teoriindränkta jättemålningar.
Torsten Andersson (1926-2009) är en mytomspunnen konstnär. Han har gått sin egen väg på tunn teoretisk is. Och isen bar och blev en livsuppgift. Han har en tanke om att hans bilder inte har något annat innehåll än att vara konst. Att innehållet är ”ingenting” ser han som en stor och originell konstnärlig landvinning. Själv inför verken kan jag inte hålla med. Målningarna är enorma och imposanta. Deras självtillräcklighet är anslående och väcker tankar. Visst är det en omtumlande tanke att måla realistiska porträtt av skulpturer som aldrig funnits. Och att måla mönstret före tygskulpturen. Men teorin känns sökt och konstruerad. Som tur är blev målningarna ändå kraftfulla med en aura av karisma. Men man har sett dem mycket nu och det sliter på kraften. Eller är det att det är så många att upprepningen av den storstilade gesten stör. Eller att de bilder som blev kvar i Torsten Anderssons stiftelse som förvaltar verken som blev kvar kanske inte är de allra bästa. Jag minns dem som bättre, starkare och mer uttrycksfulla än de framstår när jag nu står framför dem i Skövdes modernisttempel.
Ibland hör man en viskning bättre än en tordönsstämma tänker jag när jag sedan går bland Kristina Erikssons bilder på samma utställning. De är små, utrivna ur en känslodagbok verkar det. De har ofta textsentenser i vardaglig, men förtätad centrallyrik. Bildspråket är avskalat, förenklat och oförställt i en medveten naivism.
Det ger dem en påtaglig och liksom självklar angelägenhet. Det handlar på ett lågmält men starkt drabbande sätt om vardagen och döden. I en del av hennes akvareller ser jag ett släktskap med en del av de akvareller Andreas Eriksson gjorde för några år sedan. Jag tänker på koncentrationen och den känslomässiga tonträffen, förmågan att gå direkt på det väsentliga.
Kristina Erikssons bilder lämnar en med känslor som dröjer sig kvar. Och det är det viktiga. För det är, som Torsten Andersson sa, i det tysta talet allting händer.











