Splash! Vem tusan kom på att måleri ska vara torrt och stilla? Moderna museets sommarutställning Explosion! Måleri som handling vill komma åt färgen innan den stelnar och visa målare som lämnat dukens fyrkant. Det är ingen ny historia, skärningspunkten mellan måleri och performance ligger djupt nerbäddad i modernismen och Modernas utställning tar sitt avstamp i 1900-talets mitt.

Jackson Pollock, som han framstår på de svartvita fotografierna när han likt en shaman dansar fram sina målningar, öppnade flödet. Duken, den heliga, har lämnat staffliet, konstnären trampar på den och stänker. Penslar och oljefärg har ersatts av industrilack som droppar från trästickor. Konstnären träder in i målningen, uppslukas av den. På frågan varför han inte målade efter naturen svarade Pollock ”Jag är natur!”.

Den sprängkraft som finns i berättelsen om Pollock är svår att återskapa. Det som brann 1947 chockerar idag lika lite som impressionismen. En annan tidig raket i det gränslösa måleriet var Yves Klein, mest ihågkommen för performances med blåmålade kvinnor. Själv iklädd kostym instruerar han sina nakna, mänskliga penslar att rulla sig på pappersark. Målningarna är snygga men gulnade, och Kleins poetiska aktion blir också ett skolboksexempel på hur män inte ska bete sig mot kvinnor.

Som en kommentar till denna manliga tradition presenteras Janine Antoni och Anastasia Ax. Antonis filmade performance när hon sölar ner ett golv med sitt färgdrypande hår hänger långt ifrån Pollock och Klein. Anastasia Ax, känd för vildsinta performances i vilka hon går loss på gipslandskap och sprutar färg, genomförde under vernissagekvällen en aktion. Det är häpnadsväckande att hon inte fått avsätta ett tydligare spår i utställningen, speciellt när det är så ont om nya konstnärskap i Modernas presentation.

På Nationalmuseum flätar man numera ofta in pinfärska verk i utställningarna för att problematisera temat och för att göra det historiska materialet mer begripligt. Tiden börjar hinna ikapp även Modernas samlingar. Är man orolig för att bereda plats åt oetablerade förmågor kan det invändas att den trend som utställningen fokuserar på är full av experiment och ganska ointresserad av hierarkier.

Men Explosion! är långtifrån en enkelriktad utställning. Berättelsen om det bångstyriga måleriet är generös och tar ut svängarna åt flera håll. Det finns mängder av kvinnor i salarna. Niki de Saint Phalle som avfyrade sitt gevär mot fyllda ballonger så färgen blödde. Lynda Benglis som hällde ut burkar av färg på golvet och skalade loss stora dekorativa slamsor. Och Ana Mendieta som målade med sitt eget blod.

De som gick längst in i obehaget har tillägnats ett eget rum med Wieneraktionisternas rituella performances där blodet flödade och borgerligheten häcklades. Vidare finns en god utomvästerländsk representation, framförallt den japanska Gutai-gruppen. Saburo Murakami som kastade sig genom uppspända papper likt väggskärmar i japans­ka hem. Shozo Shimamotos som laddade en kanon med färg och avfyrade mot duken. Kazuo Shiraga som målade med fötterna, hängande i rep.

Man kan även stifta bekantskap med flera helt vanliga, ovanliga män. Jean Tinguely med sin eleganta målande maskin Méta-­Matic, Tony Conrads abstrakta spetsfundigheter och Bruce Naumans vackert installerade video där han målar på sig själv.

Hur kan en så rik och färgsprakande utställning ändå kännas stel? Delvis för att det som just beskrivits låter bättre än det framstår som. Allt detta hände en gång i tiden. Ingen skjuter, stänker, hoppar eller spottar färg just nu. Visst finns det ett fåtal verk som utspelar sig i realtid under utställningsperioden, och där är förtrollningen som bäst. Robert Rauchenbergs suggestiva Mud muse, en lerbädd med små lustfyllda blubb-fontäner i entrén och Rivane Neuenschwander kabinett där färgade pappersrundlar blåser runt i det genomskinliga taket och ibland landar framför ens fötter.

Men på många andra håll finns enbart avtryck kvar. Ibland har de ett högt värde och är konstverk helt i sin egen rätt, and­ra gånger var de inte ens viktiga för konstnärerna att spara. I bästa fall har det bevarats videoupptagningar och annan dokumentation, men det räcker förstås inte hela vägen. Att levandegöra det som en gång kapslats in i tiden, utan att ta mer hjälp av det samtida, är en hård utmaning.

En annan problematisk aspekt är den habila men traditionella hängningen. Moderna Museet har flera gånger bjudit på överraskande och vackra utställningar som Andy Warhol – Andra röster, andra rum eller Eklips – konst i en mörk tid. En lika omvälvande inramning hade kunnat göra Explosion! explosiv på det sätt den förtjänar. Det som är hedervärt med utställningen är den roliga och intressanta ambitionen att lyfta fram en epok när måleriet lämnar sina invanda ramar och träder ut i rummet, in i tiden och fram bland människorna. Skeendet markerar början för många samtida konstriktningar och är värt att minnas.