Titeln på Röhsska museets sommarutställning är Bilar, mode, inredning, lyx, sex, otrohet, skilsmässor, paparazzi, kaffe med avec och cocktails, eller något åt det hållet, och den är inte det minsta publikfriande, framstår inte ett dugg desperat, vittnar inte alls om en institution som är på väg att förlora det förtroende den byggt upp under närmare hundra år.

Titel och titel förresten – namnet på utställningen klingar snarare som en innehållsförteckning. Torr och bokstavlig, som vore det Konsumentverket som kurerat och inte Röhsskachefen Ted Hesselbom. Detsamma gäller inredningen, saklig, objekt på rad, en rumslig gestaltning som är lika med noll. Man mönstrar tingen som en general sin armé, passerar tre bilar, ett otal klänningar (finns det överhuvud några herrkläder i Röhss­kas samlingar?) och upplyft på podium, spotlightbelyst, sfinxlik, se men inte röra, Arne Jacobsens Svanenfåtölj som jag inte sett sedan jag spillde frukostmarmelad i en på hotellet i morse. För den som vill fördjupa sig finns glasmontrar med objekt ur arkiven, däribland en kaffeservis av Wilhelm Kåge, en kamera från Leica och en cocktail­shaker av Sigvard Bernadotte. Enastående eleganta allihop, men vad har de med varandra att göra? En snabb tur genom utställningen ger svaret (avsätt gärna tio minuter, så har du tagit höjd för en kopp kaffe också): majoriteten av objekten är tillverkade under 30- eller 60-talet. De två årtionden som utställningen önskar skildra. Två decennier som skakade världen.

Se där, kanske en mer kittlande utställningstitel.

Att Röhsska väljer att titta närmare på just 30- och 60-talet kan ses som ett järtecken. Under Ted Hesselboms sjuåriga ledarskap har han kritiserats för sin oförmåga att analysera de samhällsströmningar som genererat alla vackra ting han omger sig med i huset. Han har svårt att se det stora i det lilla. Sådan ignorans är omöjlig i relation till 30- och 60-talet. Båda årtiondena utmärks av stor social och politisk oro. Man tänker på Hitler och Skotten i Ådalen och Kreugerkraschen och Ho Chi Minh och rasupplopp och Skotten i Dallas och på hur flera av dagens kriser påminner om dåtidens, den växande nationalismen, de stora folkförflyttningarna och den ekonomiska depressionen som just nu skakar Europa.

Men Hesselbom verkar mest tänka på annat.

Han måtte inte ha läst dagstidningen på ett tag. Förutom tevetablån. För när han tänker på 30-talet tänker han på Hollywood. Och när han tänker på 60-talet tänker han på Mad Men. Och på alla de där frasiga klänningarna, underkjolarna, kashmirkapporna, spetshandskarna och Bijouxsmyckena och hur det kommer sig att den här konservativa klädstilen fortfarande fascinerar så många, fortfarande förför.

Detta är frågan som Röhsskas sommarutställning avser att besvara.

Under de kommande 3,5 månaderna.

Vill man vara snäll skulle man kunna säga att detta arroganta förhållningssätt till omvärlden och samtiden är kongenialt med reklamvärlden i Mad Men. Den rasande stiliga AMC-serien är en av utställningens två inspirationskällor, enligt Hesselbom, teveklipp visas på en monitor. De flesta av oss känner igen scenariot: utanför den luftkonditionerade och crèmefärgade reklambyrån Stirling Cooper Draper Pryce på Madison Avenue i New York pågår livet för fullt, men det gör sig sällan påmint i serien. Revolutionerna utanför fönsterbanden viftas bort som flugor, flygplansolyckor bemöts med en axelryckning och kärlek likställs vid nylonstrumpor. Ett tillstånd av förnekelse som creative directorn och huvudkaraktären Don Draper beskriver så här:

”Reklam handlar om en sak – lycka. Och vet du vad lycka är? Lycka är doften inuti en ny bil. Det är frånvaron av fruktan. Det är en reklamskylt vid vägrenen som högljutt försäkrar dig om att det du gör är okej. Du är okej.”

På samma sätt resonerar Hesselbom (även han art director, tidigare reklambyråchef). Byt ut ordet ”reklam” mot Röhsska och vips har du hans hela utställningsfilosofi. I stället för att problematisera – glorifiera. I stället för att se bakåt – se framåt. I stället för att säga nej – säg ja.

Som du märker blir det lite förutsägbart i längden.

Frågan är om någon utställning under Hesselbom varit lika banal som Bilar, mode och inredning. Här faller han en gång för alla i egen fälla. I sina försök att locka publik – något han under flera år varit duktig på – förenklar han tills ingenting återstår annat än objekten. Objekt som tycks slumpartat utvalda, de bara står där i den lilla utställningssalen och ser vackra ut. Jag scannar de ackompanjerande texterna efter ledtrådar, får förklarat för mig vad vintage är, och retro, och art deco, allt i enkla ordalag, som om det var skrivet av en mellanstadieelev, men ingenstans hittar jag lösningen på den visuella gåta som utställningen utgör.

Det är först när jag passerar ännu en monitor som jag inser att ambitionen att föra ett initierat samtal om design och samhälle knappast ens existerat. Där visas en trailer för filmen W.E. Den beskrivs som utställningens andra stora inspirationskälla. W.E. som skildrar den skandalomsusade romansen mellan stilikonerna Wallis Simpson och Edward VIII och är regisserad av självaste Madonna. Klart Hesselbom ville ha den med i sin utställning. Att filmen redan utnämnts till 2012 års sämsta spelar mindre roll. Liksom att kritiken mot den mycket väl kan appliceras på Röhsskas verksamhet: en oförmåga att se bortom flärden och berätta en allmängiltig och engagerande historia.