Det ljusaste rummet i utställningen på Göteborgs konstförening är samtidigt det mest laddade. Mitt i står ett mörkt bord, de kuvert som dukats upp är järntunga och undersamma; gamla nycklar, en skära, en hammare … Runt väggarna ser vi teckningar, människor möts i olika situationer som verkar helt vardagliga men samtidigt hemlighetsfulla. I en sitter en skallig pojke och en kvinna i meditativ koncentration över ett ovanligt schackspel medan en stående man överväger nästa drag. Alla är nakna, men det är liksom inget särskilt med det.

Allt detta är typiskt för Bengt Kristenson (1920–2004). I hans bildvärld paras det lugnt eftertänksamma med stunder av fabulerande förvåning. ”I mitt arbete inväntar jag det oförutsedda även i det jag känner till”, har han själv sagt. Tillvaron rymmer dolda berättelser och ett otvunget umgänge med konstens historia. Det rumsliga är viktigt liksom det arkitektoniska.

Han var mannen som kände sig spontant hemma nere i Rom, där familjen bosatte sig i början av 60-talet. Han tycks ha levt och rört sig i en fortgående dialog mellan västsvensk härkomst och italiensk kulturmylla.

Bengt Kristenson var en sällsynt sensibel tecknare och uppmärksammades tidigt för detta. Utställningen visar något överraskande en rad mustiga hästar skulpterade i trä, som jag inte tror visats tidigare. De förtydligar de skulpturala kvaliteter som finns i teckningar och gouacher. Han var även mannen som kunde vända ut och in på sitt efternamn så det blev tennisskor! Han byggde bilder av bokstäver och ord, gjorde kluriga anagram av sitt namn.

Sonen Pontus Kristenson har gett ut en bok, där bland annat en lång intervju från 1973 ger en värdefull bakgrund. För Marisa Saetti berättar konstnären om sin barndoms rädslor, om pappan handlaren som var en främling och om de vuxnas absurditet, om tecknandet som tillflykt och en sorts försvar. Det belyser matsalsbordets laddning.