Den danske smyckekonstnären Castello Hansen gör just nu ett kort gästspel på Galleri Sintra mellan olika internationella utställningar. Våren till ära har han gjort en stilren installation i form av tre pannåer klädda med en vacker blomstertapet och på golvet står en stram blomlådeliknande monterkonstruktion i vitt. I denna scenografi möter jag utan vidare spisning hans enkla svarta, röda och rosa smycken i form av hängen, ringar och broscher i tydligt svarvade former.

Frånvaron av information förklaras med att Hansen förespråkar det direkta mötet mellan betraktarens öga och smycket framför den sedvanliga materialredovisningen. Motvilligt måste jag erkänna att ett sådant, inledningsvis ostört betraktande av form och färg ger ett djupare intryck av artefakterna eftersom det faktiskt fördröjer den rationella analysen.

Efter att ha identifierat olika metaller och svarvade trädelar inser jag att det för mig mest uppseendeväckande med dessa smycken är att de inte har någon given adressat. Det finns en neutral utstrålning i Castello Hansens smycken som resulterar i att framför allt hängena mycket väl skulle kunna bäras av män, liksom hans vackra runda broscher med cirkelsvarvade mönster i djupt röda nyanser.

Till detta kommer att hantverket naturligtvis är minutiöst och det syns tydligast i sammanfogningen av de olika materialen, i detta fallet ett antal fästpunkter i oxiderat silver som blir till en sömlös fortsättning på smyckena i sig. De tunna halsbanden som reser sig från hängena gör dem oväntat ännu tyngre och tydligare, även om jag nu provoceras av deras inneboende abstraktion.

Dessa smycken bara är och utlovar därtill ett fortsatt status quo, utan historia och utan framtid. Kan man kalla det för en stil?, funderar jag. Är den formstarka abstraktionen utan given adressat Castello Hansens kännemärke, det som gör hans smycken unika? Kanske, men det är i vilket fall som helst egenskaper som gör dem tidlösa.