Galleri 54

Mattias Härenstam

t o m 29 april

Mattias Härenstam bör ha varit femton år när Olof Palme mördades mellan Sveavägen och Tunnelgatan. I den åldern blir intrycken spöklikt starka och Härenstam bearbetar långt senare välfärdsstatens undermedvetna. Konstnären har inrett ett opersonligt väntrum där Larmcentralens telefonkommunikation första timmen efter mordet spelas upp som ljudfilm på väggen: ”Det är mord på Sveavägen”... ”Fick dom tag på den som gjorde det?”... I rummet bredvid finns Tunnelgatans underverkliga fortsättning. En filmloop följer en villagata fram till ett hål i asfalten som blir en avgrund, som blir ett svalg, som blir vagina dentata, som blir en färd genom artärernas tunnlar och sedan upp i gråljuset igen. Det är en referens till Peter Tillbergs berömda 70-talsmålning, men här är tiden förskjuten och cirkulerad mellan minne och undermedvetande. En loop är en loop av självpålagd begränsning men själva voodookänslan består. Jämfört med Härenstams tidigare videoverk är detta ett skickligt steg som vill vidare.

Mors Mössa

Christofer Lämgren

t o m 29 april

En motsats finns i Christofer Lämgrens utställning som är asketisk och exakt viktad efter gallerirummets förutsättningar, vilket skapar en starkt meditativ resonans mellan vitt, kolsvart och transparensen hos luft. Hans konstruktioner i glas och plexiglas är inte nytänkta, men äger en påfallande integritet också i sin minimalistiska tillhörighet. Man får helt enkelt vänta in ett växelspel mellan kolröken som bolmat mot glas och ett suggestivt ljudverk med vitt brus/white noise. Ett växande oceaniskt dån lägger sig osynligt över en ram av stumma kolstycken. Det är i sin enkelhet uråldrigt och vackert – både försokratisk naturlära och high end.

Simon Berg

Galleri Monitor

t o m 8 april

Simons Bergs examensutställning består behändigt nog både av en traditionell väggvisning av färgfotografi och en behändig box med ett större antal bilder. Berg fokuserar precis allt som är oprivilegierat men som likväl har en handgriplig eller intim dimension. Det kan vara kroppsdelar men lika mycket nötta och fläckade och förgängliga föremål som inventeras som vore det porträtt av fysiska åldrar. Allt detta har en vag air av äckel som också innebär sårbarhet, ändlighet. Ett öga, ett ärr, matrester, ett dörrvred. Delen för helheten men också kroppens utsträckningar. Allt som normaliteten sorterar undan blir motiv. Simon Berg skriver in sig i en kroppslig och köttslig tradition. Någonstans här lurar inte bara Martin Parr utan också Georges Batailles berömda tå.