Sara Trovik

Göteborgs Konstförening

t o m 4/3

* I stora svep intar Sara Troviks målningar de luftiga rummen på Södra vägen. Hon har vällustigt vidgat måleribegreppet, bilderna bubblar fram i färgade prasselpapper, sprayad aluminiumfolie, andas ut i genomskinlig plast och silikon. Det så väl sammansmält att jag sväljer allt utan att omedelbart fundera över hur det är gjort, till exempel att hon använt lackfärg, olja, akryl och bläck.

Sara Trovik gick ut Valand för två år sedan, och nämner själv Jessica Stockholder och Thomas Hirshhorn bland sina inspiratörer.

Hon skapar en egen helhet, ett eget språk. Eller snarare – ger sig ut i ett stort pågående äventyr; intuitivt framåtsökande, observant. Detta flerdimensionella måleri förmedlar både lust och förgänglighet. Jag kan associera till hinduiska riter med blomoffer och böneflaggor såväl som till bortkastade tillfällen eller undanstoppade möjligheter. Vördnad, som liknar vårdslöshet. Gömda hemligheter, skydd. Riva, förlora, samla ihop, minnas. Det händer att det svider till, i djupen.

Annika Löb Mossberg

Galleri KC

t o m 19/2

* Ett mycket litet alabasterbarn vilar dunmjukt i en lådlik liten fågelbovagga, upphängd i långa linor. I ett skrin en bit därifrån göms två alabasterägg. Annika Löb Mossbergs utställning rör sig med ett personligt symbolspråk kring livets utsatthet, befinner sig i luften, på marken, mot väggen. Hennes materialmöten är ovanliga – diabas, alabaster och bast. I Lång färd ligger en kvinna i en långsmal båt av torkat gräs. Kvinnan är sammanflätad av basttrådar. Tanken löper strax till egyptisk gravkultur och gamla papyrusbåtar. Livets tråd är tunn men stark. Här finns mod.

Mest direkt tilltal har nog de hängande, luftlätta verken. Den bearbetade stenen; mjukformad ljus alabaster eller stram svart diabas är mer lågmäld, eftertänksam men ändå meddelsam.

Hans Lannér

Galleri 1

t o m 25/2

* Den specifika, blekmättade tonskalan i Hans Lannérs små målningar syns lika lyhört som orubbligt vara densamma vart i världen han sig vänder, det må vara i svensk glesbygd eller någonstans i Afrika. Vi ser hus, vägar, något träd, ett svårbestämbart skjul, en skylt, en plätt, en tingest med några blyertsdragna eller rispade linjer. Världen är bebodd, men för stunden är ingen där. Förutom en Gud som sitter på huk på marken utanför. Och marken breder ut sig, övergår omärkligt till himmel. Hans Lannér gör inte reportage, målar knappast landskap heller. Men gör ändå nedslag, besök på andra platser som samtidigt är en inre värld, i nyansrikt register.

Det raspar gott i några kritakvareller, som också nuddar mer av det direkt sedda och mötta, det tycker jag om.