När Landsarkivet öppnade sina nya lokaler för allmänheten den 21 november var det efter nio år av överklaganden, protestlistor, byggplatsattentat, till och med mordhot. Först efter att regeringen sagt ifrån kunde bygget sätta igång och vid det laget hade Göteborgs landsarkivarie Ulf Andersson fått höra det mesta, bland annat att det vore bättre ”att digitalisera alla 90 000 hyllmeter och ordna bokbål”.

– Vilket vore detsamma som att plåta alla verken på Konstmuseet och sedan fjutta eld på allihop, konstaterar han trött.

Främst var det Landsarkivets trädgård som motståndarna sade sig värna. Eller ”parken” som man valde att kalla den, som om grön­ytan innanför de massiva tegelmurarna vore vidsträckt och publik och något mer än en rastgård för hundar. Troligare är att invändningarna var av mer privat karaktär, att de snarare handlade om att värna utsikten över Vasaparken och de nationalromantiska Lorensbergsvillorna och Hvitfeldtska gymnasiet där uppe på höjden. En kritik som är långt lättare att förstå; bor du mittemot den nu färdigställda tillbyggnaden är allt du ser en 15 meter hög och 60 meter lång och konkav glasvägg. I och för sig uppbruten i tre enheter, men ändå mest lik ett flygplatshotell.

Landsarkivets kvarter rymmer tre byggnader från tre olika tidsepoker. Två av dem är så tidstypiska att du utan vidare kan precisera vilka årtionden de stod klara, den tredje så anonym att det är svårt att ens pricka rätt århundrade.

Landsarkivets ursprungliga byggnad invigdes 1911, för 100 år sedan. Egentligen rör det sig om två volymer, en mindre kontorsbyggnad intill ett resligt arkiv, och detaljomsorgen är enastående, allt är designat för att stå i hundratals år. Sockeln är i bohusgranit, fasaden i jordbrunt tegel och mansardtaket har gräsgröna takpannor. Som om naturen själv varit arkitekt och inte Gustaf Améen (mest känd för tornet Makalös på Skansen som bergbanan åker igenom). Mer nationalromantiskt än så här blir det inte.

Den första av de två tillbyggnaderna stod färdig 1978. En tung tegellåda utan fönster, ritad av Kvarnströms arkitektkontor genom Hasse Fridell. Inte alls anpassad till sitt soliga sydvästläge, inte alls anpassad till den vackert dimensionerade och ornamenterade arkitekturen intill, men alldeles förträffligt synkad med tidens strömningar: varvskris, arbetslöshet och Anarchy in the UK. Ett trotsigt hus. Uppkäftigt, rent av. En byggnad som markerar den enskilde arkitektens rätt att rita vad tusan som faller honom in.

I stark kontrast till den andra och nu aktuella tillbyggnaden, vill säga. Som mest påminner om en amerikansk vicepresident – kompetent, men utan tydliga visioner.

White arkitekter fick uppdraget att bygga till Landsarkivet redan runt sekelskiftet. Uppdraget gick till Ulla Antonsson som precis hade avslutat tillbyggnaden av Konserthuset på Götaplatsen och som hade nominerats till Kasper Salin-priset för besväret. För White var detta debut, man hade aldrig tidigare kandiderat till Sveriges finaste arkitekturpris. Kontoret skulle just fylla 50.

Whites ursprungliga intention var att följa detaljplanen från 1907. Man tänkte bulldozra en del av blodbokarna, kastanjen och lindarna och sätta på plats två tegelrektanglar på rad. Men så stegrades protesterna, mordhoten dök upp, och så presenterades Landsarkivets nya roll i komplexet, som en av flera hyresgäster i stället för ensam husbonde. Varpå rektanglarna reviderades och lösningen blev den vi ser i dag. Hallelujaögonblicket är lätt att föreställa sig: sammanbitna arkitekter i ring, i mitten en arkitekturmodell i frigolit – swisch! – med en enkel handledsrörelse med skalpellen var de rektangulära lådorna halverade på längden och trädgården och träden räddade.

Vilket kan te sig som en genial lösning. En exteriör som annars hade riskerat bli lika charmig som Landsarkivets industribyggnader ute på Hisingen och i Partihallarna fick plötsligt stadskaraktär. Gediget byggt är det också. Den konkava snittytan har man klätt i klarglas, dels för att kontrastera mot det tunga teglet i övrigt, dels för att kasta ett jämnt ljus över arbetsplatserna. Att jobba här måste vara lite som att sitta på en punschveranda, i direktkontakt med de höga träden, särskilt som glasväggen faktiskt ter sig spröjsad, glasningslister ger stadga åt den annars monotona fasaden. Närheten till det gröna mjukar därtill upp den ganska karga interiören där naken betong och ådriga plywoodpaneler i furu dominerar – en snygg referens till både Fridells brutalism och Améens naturornament.

Och ändå framstår snittet mer än något som den kompromiss det ju faktiskt är. Om två tegelrektanglar på rad hade varit den enda tänkbara lösningen, om allt som fanns i leksakslådan var en massa rektangulära klossar och så hittade man plötsligt en konkav kloss längst ner i botten – inte så konstigt om den formen känns förlösande. Men frågan som borde ställas är, varför leker White fortfarande med klossar? När det finns datorer? Datorer med ritprogram som skulle kunna räkna på projektets komplexa kravställningar – trädens och de befintliga husens placering, grannarnas siktlinjer, solens vandring – och presentera en hel serie alternativa gestaltningslösningar.

Jag är rätt säker på att ingen av dessa vore en modernistisk låda i glas och tegel.

Vi avslutar med ett citat från Johan Celsing. Celsing är arkitekten bakom Bonniers konsthall i Stockholm, en tillbyggnad precis så samtida och konstnärligt driven som Whites borde ha varit. Utmaningarna är likartade – att presentera attraktiva kontorsplatser, att skapa mjuka övergångar mellan nytt och gammalt, att generera en ny mötesplats i staden. White klarar de två första, men faller på den sista. Vilket kanske inte är så konstigt, varför ska man sitta här i skuggan när soliga Vasaparken ligger alldeles runt hörnet?

”Det är ett svenskt adelsmärke att inte förhäva sig”, sa Celsing till Elisabeth Andersson på Svenska Dagbladet 2008. ”Men det blir lite komiskt när den som egentligen har alla förutsättningar att göra någonting utmärkt ska inordna sig, och göra någonting som är ungefär lika påvert som vanligt.”