Nej, det gamla bankhuset på Bankplassen 4 är inte något idealiskt museum för samtida konst. Det slår till och med katalogen till Absolutt installasjon fast i förordet, kanske just för att man vet att det kommer bättre tider. År 2017 står det nya Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design invigningsklart vid Vestbanens gamla stationshus, en äntligen gemensam utställningsplats för Nasjonalmuseet som länge varit splittrat på olika byggnader. Det blir ännu ett av Oslos stora prestigefyllda kulturprojekt, så vitt jag förstår det största efter operahuset, och arkitektkontoret Kleihues + Schuwerks vinnande förslag kan beskådas ur olika vinklar och aspekter på museets hemsida.

Det finns inget bra flyt mellan rummen på det nuvarande samtidskonstmuseet, något som man i den pågående utställningen å andra sidan lyckas göra en poäng av. Installationerna som visas ingår i museets egna samlingar. Några inte bara skapar egna rum utan kräver egna begränsade rum – samtidigt som de sätter konstsamlingens problem på sin spets.

Med en viss medveten eller omedveten ironi tar utställningen sin utgångspunkt i installationspionjären Ilja Kabakovs Sopmannen (Mannen som aldrig slängde någonting) som köptes in 1994 och nu skall permanentas fram till flytten. En installation som i sin tur är en rekonstruktion av en liten kommunalka, en sovjetisk kommunägd lägenhet i Moskva. Därinne bor någon som inte bara ingenting kan slänga utan dessutom etiketterar och arkiverar allting, ända ner till det lossnade örat från den trasiga tekoppen. Skrymslena är laddade och frambesvärjer indirekt den frånvarande huvudpersonen (för att inte säga en hel epok): en scenografi starkare än någon pjäs.

En scenografi men också ett arkiv. Ett museum. Sopmannens oförmåga att slänga någonting osäkrar gränsen mellan värdefullt och värdelöst, meningslöst och meningsfullt. Men det är också museisamlingens dilemma. Museet proklamerar optimistiskt att i den nya museibyggnaden ska utställningens alla femton installationer kunna visas permanent – men är alla verkligen värda det? Å andra sidan är det säkert lättare att visa dessa installationer permanent än att bygga upp dem, för att sedan eventuellt rekonstruera dem igen. Överenskommelse: ingenting som kommer in hit är att betrakta som sopor.

Diskussionen om vad som ska visas, och hur, måste nog fortsätta, också inom ett museums ramar. Om museerna skulle ställa ut allt av inköpta konstnärer som tänker i installationer skulle det till slut stupa på sin egen orimlighet, en paradox à la Lewis Carroll, en karta 1 x 1.

Men alldeles frånsett att ett statligt modernt museum alltid befinner sig i en medlande position mellan det som har hänt och det som verkar vara på väg att hända så finns det självklara installationsklassiker i denna samling, som nog lugnt kan permanentas i det nya museet. Kaninöronen som huggits ut direkt från marmorblocket för att höra vad som sägs bakom alla tunga draperier (Louise Bourgeois). Eller den vita väggen i den vita kuben som bulnar i graviditet (Anish Kapoor).