Vilhelm Hammershøi

Göteborgs konstmuseum

t o m 2/9 2012

Två målningar sticker ut i Konstmuseets lilla presentation av Vilhelm Hammershøi (1864-1916). Här ägnar sig Hammershøi åt ett slags iscensatt interiörmåleri. Genom att göra små förskjutningar i ett borgerligt möblemang skapas ett perspektiv där han främmandegör bilden av hemmet, som senare under 1900-talet kommer att slitas sönder och samman hos exempelvis Picasso, och som idag nervöst återskapas i homestylade bostadsannonser. Det är just detta som gör Hammershøi till en intressant målare just nu, och inte hans intresse för de holländska mästarna eller japanska träsnitt. En väsentlig sak skiljer dock Hammershøis iscensättningar från vår tids annonsfoton. De är vackrare, även om de delar samma avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust, hur mycket varmt och behärskat lugn bilden ens laddas med.

Åke E:son Lindman

Hasselblad Center

t o m 20 Nov

I Gallerigången på Hasselblad Center visas arkitekturfotografen Åke E:son Lindman. Vanligen ägnar han sig åt den sorts fotografi som gör sig utmärkt på vykort eller i glossiga arkitekturtidningar. Det genomkonventionellt genrestyrda i dessa bilder negeras i denna utställning av halvabstrakt naturfotografi. Utställningen heter Naturalis 2, och man får anta att detta hänvisar till både motiven (blommor bland annat) och fotografi som en naturlig process. Kameran sägs vara en egentillverkad hålkamera. Dessa materialistiska experiment är långt mycket intressantare än hans husfoto.

Marie Andersson

Hasselblad center

t o m 30/10

Marie Anderssons utställning Antichambre är också en slags metareflektion över fotografins möjligheter och effekter. Men till skillnad från Lindman handlar det inte om den kemiska framkallningsprocessen utan dess speglande och dubblerande förmåga. Här finns en manisk upptagenhet av att estetisera och visuellt förpacka analoga kameror och projektorer i snyggast möjliga storformat. Det är som att gå runt i en historielektion över alla möjliga självreflexiva manövrar som hemsöker fotografins självupptagna historia. Speglar, spöken, lek med det fotografiska subjektets – allt presentas så rakt på att man inte trodde det var möjligt 2011. Men här finns också en historia, om fotografens möte med Madame de Sévigné – 1600-talsförfattaren som också figurerar i Prousts På spaning efter den tid som flytt – och hennes hem. Berättelsen utgör det nödvändiga brott som gör denna utställning intressant. Andersson sägs ha försökt komma in i hennes hus, utan att lyckas. Härigenom gestaltas en fotograf som drivs fram av samma brist som kännetecknar skillnaden mellan den fotografiska bilden och tiden som flyr.