Emil Nolde | Nordiska akvarellmuseet, Skärhamn
KONST
Emil Nolde | Nordiska akvarellmuseet, Skärhamn
t o m 11 sep
Akvarellmuseets utställning av Emil Nolde är bitvis väldigt vacker, men den tassar runt de ideologiska skärningspunkterna så försiktigt att det liknar historieförfalskning, skriver Mikael Olofsson.
Relaterat
Under åren av förföljelse målade Emil Nolde i lönndom ett stort antal akvareller som han senare ironiskt kallade Omålade bilder, skriver Mikael Olofsson.
Fakta
Emil Nolde
Levde: 1867–1956.
Tysk målare och grafiker. Från början engagerad i nazismen men blev senare förbjuden att måla. Drog sig tillbaka till Schleswig där han målade i smyg. Centralt i Noldes konst är landskapet och människan.
Publicerade flera självbiografiska texter, 1976 utgavs dessa i samlad form under titeln Mein Leben.
Källa: NE
FLER KONSTRECENSIONER
- 15/06
- Helmut Newton | Fotografiska (Konst & Design)
- 07/06
- Röhsska museet | Charles Schneider (Konst & Design)
- 05/06
- Nordiska akvarellmuseet | Alice Neel – Nära relationer (Konst & Design)
- 23/05
- Louisiana | Pop Art Design (Konst & Design)
- 22/05
- Konsthallen | Frames and stages – Akademin Valand, masters i fri konst (Konst & Design)
Samhället som teater av Ingemar Karlsson och Arne Ruth kom ut 1983, med underrubriken Estetik och politik i Tredje riket. Där finns ett intressant avsnitt om den så kallade ”Berlinoppositionen”: ungnazister som efter maktövertagandet 1933 vände sig mot den provinsiella och småborgerliga konstsyn som kom att bli nationalsocialisternas officiella hållning.
De satte i stället sitt hopp till expressionismen, framtidens sanna tyska konst, med konstnärer som Ernst Barlach och Emil Nolde i spetsen. Den blivande propagandaministern Joseph Goebbels uppfattades som en bundsförvant, men han var opportunistisk nog att underkasta sig Hitlers och naziideologen Alfred Rosenbergs påbud. I stället blev Emil Nolde den mest representerade konstnären på den ökända utställningen med ”urartad konst”, Entartete Kunst, som öppnade i München 1937 och vars propagandistiska syfte var att påtala likheterna mellan modernism, sinnesjukdom, underlägsna folkslag, degeneration och judiskhet.
För Emil Nolde, medlem sedan 1934 i Nationalsozialistischen Arbeitsgemeinschaft Nordschleswig, NSAN, som sedan anslöts till NSDAPN, nationalsocialisternas danska gren, var det ett hårt slag. I ett brev till Goebbels 1938 protesterar han, han som ända från nationalsocialismens början ”som enda tyske konstnär öppet kämpat mot den främmande dominansen inom tysk konst och mot den smutsiga konsthandeln” (det främmande och smutsiga torde här vara liktydigt med det judiska). Han slutar: ”Min konst är tysk, stark, sträng och innerlig. Heil Hitler!” Inte nog med att Noldes målningar hängdes ut som avskräckande exempel, plockades ner från offentliga samlingar och konfiskerades – 1941 ålades han dessutom yrkesförbud och tilläts inte att måla, ens för privat bruk.
Tysk var han inte officiellt. Född som Emil Hansen tog han sig nytt namn efter födelsebyn Nolde, nära dansk-tyska gränsen, en gräns som efter en folkomröstning i gränsregionerna 1920 förflyttades och förvandlade honom och hans danskfödda hustru Ada till danska medborgare. Sitt danska pass behöll han, också sedan de åter korsat gränsen och bosatt sig i Seebüll, i den bostads- och ateljébyggnad som ännu hålls öppen som museum och drivs av Noldestiftelsen. Det är också den som äger de åttiotal akvareller som under sommaren visas på Akvarellmuseet.
Utställningen tassar runt de ideologiska skärningspunkterna så försiktigt att det liknar historieförfalskning. Katalogtexterna är torftiga och saknar idéer. I den sammanfattande biografin står det suddigt: ”Blir medlem i en av norra Schleswigs lokala föreningar som 1935 inlemmas i en gren av nazistpartiet”. Men dessförinnan har så stor tonvikt lagts på nazisternas angrepp på hans konst att handlingen framstår som fullkomligt obegriplig. Opportunism? Men opportun var Nolde minst av allt, tvärtom: under åren av förföljelse avviker han inte en tum från sin konstnärliga vision och målar dessutom i lönndom ett stort antal akvareller som han senare ironiskt kallar Omålade bilder – utställningen ägnar dem ett rum.
Och det är en bitvis väldigt vacker utställning, det ska genast sägas. Akvarellen var inte heller något sidospår i Noldes konstnärskap, snarare en central fåra. I mina ögon kulminerar utställningen i det innersta rummets himlar och hav, flammande himlar och lysande hav som nästan flyter över i varandra: mindre meteorologi än projektionsytor för färg- och ljusvisioner som inga ”bilder” kan binda. Gång på gång tas egentligen steget till det nonfigurativa. I vissa målningar känns det motiviska nästan pliktskyldigt ditmålat: en liten kvarn, en liten bondgård.
Men det är synd att missa tillfället till en fördjupad historieskrivning. Vad var då hos Nolde, förutom hans stora måleriska begåvning, säreget eller tvärtom tidstypiskt? I konstnärskapet finns många ambivalenser, många fascinationer. Inför det ursprungliga, vilda, men också det urbant dekadenta. Naturiakttagelse går över i naturmystik.
Kärleken till hembygden och nationen lever sida vid sida med förmågan att uthärda utanförskap. Men det är tydligt att den här utställningen bestämt sig för att med bred säkerhetsmarginal kringgå tillfället att göra Nolde verkligt intressant. Kvar blir de vackra färgerna.













