Tate Modern | Ay Weiwei

Den så kallade turbinhallen på Tate Moderns entréplan är ett av Europas väldigaste utställningsrum och lockar ofta konstnärerna att arbeta med naturens skalor och effekter – det är liksom ingen idé att hänga tavlor på väggarna. På motsvarande vis kan besökarna bete sig som i en interiör exteriör, lite grann som i en inomhuspark: de sitter, ligger, hånglar, gråter, jag har till och med sett de som har haft familjepicknick på golvet. Den nuvarande installationen av kinesen Ai Weiwei knastrade åtminstone inledningsvis mäktigt av alla som drömskt vandrade omkring på den, som på en strand av finkornigt grus – gruskorn som vid närmare betraktande visade sig vara solrosfrön – frön som vid närmare undersökning visade sig vara av keramik. Ett vackert dis svävade i rymden.

En sådan osannolik mängd handtillverkade solrosfrön kan ju i sig få en att häpna, ändå var det som om det verkliga verket växte upp ur dem: besökarnas rörelser och reaktioner. Det är inte ofta man ser så många göra ingenting speciellt, samtidigt, annat än att förundras – för att till slut börja tänka på annat, kanske sitt eget liv. Mannen med kryckor som tog sig fram i upprepade diagonaler. Tonårskillen som till slut verkligen tycktes sova. Flickan som sakta och länge bara öste fröna från ena handen till den andra. Synd bara att det där diset förstås tydde på slitage och nog inte heller var så hälsosamt. Redan dagen efter öppningen blev det förbjudet att gå ut på fröbädden. Nu är det som att stå på stranden till stranden och bara titta.

Ettusensexhundra porslinsarbetare i den gamla ”keramikstaden” Jingdezhen utanför Beijing har i ett par års tid gjutit, bränt och handmålat denna ofantliga mängd frön. Lågkonjunktur råder, i filmen som visas i anslutning till installationen uttrycker alla sin tacksamhet över att ha arbete, ändå förblir finansieringen av ett så väldigt projekt svår att föreställa sig. Längst tid tar målningen: mellan tre och fem penseldrag för varje frö, beroende på graden av rutin. Men varför just frön?

Det visar sig ligga en subtil symbolik i detta. Ordförande Mao var på propagandaffischerna ända fram till sin död 1976 ofta omgiven av solrosor. Han var solen, Kinas folk var solrosorna som såg upp till honom. Blickar nu besökarna alltså ut över Kinas arbetande folk – som ännu inte blommar – eller fröna till en annan, kommande revolution? ”Tack för att du har målat så många frön”, säger Weiwei i filmen till en ung arbetare. Hon bara strålar tillbaka och tackar i sin tur för att hon har tjänat så och så många yuan.