Elisabeth Ohlson Wallin | Jerusalem

En av bilderna är omedelbart drabbande. Platsen är Gravkyrkan i Jerusalem, kristenhetens mest centrala geografiska punkt. Kyrkan är byggd på den plats där Jesus lades efter korsfästelsen och, enligt evangelierna, lite senare uppstod. I två tusen år har den kristna tolkningen varit enkel: här besegrades döden och allmakten bevisades.

På bilden möts två unga kvinnors läppar i en innerlig kyss. Bredvid dem står en annan, lite äldre, kvinna häpet betraktande. Hon har precis uppfattat vad som håller på att ske. I hennes ansikte går det att spåra åtskilliga känslor vid sidan av den förvåning som alldeles uppenbart finns där. Bildens styrka kommer ur dess autenticitet, ögonblicket laddas av hennes reaktion.

Bildens kraft består också av dess egenart i relation till alla de bilder den omges av på Världskulturmuseet. Här iscensätts inga känslor, här uppstår de i stunden. Den bibliska fonden utgörs av några verser ur Romarbrevets första kapitel där Paulus diskuterar homosexualitet och vilka konsekvenser som är att vänta för den homosexuelle. Att aposteln ifråga inte ansåg att homosexualitet innebar en autostrada till himmelriket är känt.

Bilden från Gravkyrkan – Heliga kyssen – är en av femton på utställningen, samtliga tagna på plats i Jerusalem. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ville resa till och arbeta i den stad som intar en central plats för tre av världsreligionerna. Utgångspunkten har varit olika Bibel- och Korancitat, ett till varje bild. Mycket näring hämtas från Moseböckerna. Tretusenåriga dogmer i möte med kärleken här gestaltad av exempelvis bögparet som fått barn via surrogatmödrar eller de två männen som möts i en naken, passionerad kyss utanför stadsmuren. Med Jerusalem vill Elisabeth Ohlson Wallin göra upp med judendomens, islams och kristenhetens heliga skrifter – ”vi är kränkta av deras böcker”, säger hon. Med ”vi” avses HBTQ-världen inom respektive kultur. Det handlar om ett försök att gestalta glappet mellan den vanliga människan och den religiösa dogmatiken, glappet mellan kärleken och lagen så som den uttolkas på vissa håll.

Lyckas hon? Ibland är väl det enkla svaret. Det har gått fort (alla bilder togs under två veckor) vilket möjligen kan förklara en del av bristen på komplexitet. Åtskilliga idéer hade mått bra av längre processtid. Nu blir flera av verken mest platta kommentarer till gammal lagtext.

Elisabeth Ohlson Wallins ärende är väl känt. Här finns sedan länge en lättavläst identitetspolitisk avsikt som skyr de små penseldragen. Ohlson Wallin målar med sprayburk på de största torgen. Med Ecce homo i slutet av 90-talet problematiserade hon traditionellt kristna föreställningar om gudomligheten och dess beskaffenhet. Den kristna heteronormen utmanades vilket skedde parallellt med dåvarande ärkebiskopen KG Hammars tankar om ett bemyndigande av individen. De inomkyrkliga reaktionerna blev massiva, först en utställning i Uppsala domkyrka med läderbögar, transor och Jesus och därefter en ärkebiskop som inte gjorde anspråk på något som helst teologiskt tolkningsföreträde.

Halten i Elisabeth Ohlson Wallins konstnärskap bör bedömas utifrån de processer hon katalyserar, de sammanhang hon är med och bygger upp. Hon har mycket konsekvent och framgångsrikt mutat in ett område i den samtida svenska fotografin/samhällsdebatten. Som provokatör är hennes talang odiskutabel, som renodlad bildkonstnär är hon mindre intressant. Aktivism är sällan en fruktbar estetisk grundplattform.

På det oavbrutet förvirrade Världskulturmuseet drabbades ledningen av skrämselhicka när den fick klart för sig vad Ohlson Wallins projekt egentligen handlade om. Blotta tanken på att någon skulle kunna känna sig kränkt ledde till kramp och utställningen stoppades. Efter sommarens proteststorm ändrades planerna och Jerusalem släpptes in. Dock bara under tre veckor, oklart varför.

Det är utmärkt att bilderna nu får en möjlighet att möta en publik. Dels för att omvärlden ges en möjlighet att bedöma graden av provokation – hur farlig är den utställning som var nära att censureras? Dels för att bilderna kommer att katalysera – har redan gjort det – en diskussion om konstens frihet, om religionens påverkan, om mötet mellan tradition och modernitet.

Det finns ett argument som går ut på att utställningar som Jerusalem, Muhammedkarikatyrer, en Jesus i urin (Andres Serrano), paradoxalt nog, kan leda till att de mest extrema grupperna ges en plattform och kan ta ett steg fram och göra sig till tolk för större grupper eller i värsta fall hela rörelser. Att de högljudda, de som ropar på förbud, de som vill agera mer handfast hörs framför dem som vill dialog, som vill utveckling, som vill förändra inifrån. Men det är inget argument för att undvika konfrontationen eller utforskandet av den religiösa mytologin. Snarare en uppmaning till omvärlden att ta ett kollektivt ansvar för den diskussion som uppstår. I slutändan handlar det om vilka som ges tolkningsföreträde.