Marianne Lindberg De Geer | Bohusläns Museum

Att känna igen en konstnärs verk är på gott och ont. Vad är upprepning och vad är förvandling? Marianne Lindberg De Geer sprängde från början det dilemmat mitt itu genom de fyra hundra bilderna i montaget Jag tänker på mig själv , påbörjat 1993 och som sedan även kommit i bokform. Där tillägnar hon sig andras bilder genom att placera in sin egen nuna som stereotyp.

Hennes ansikte blev den demonstrativa signaturen vid sidan av förkortningen MLDG. Jag är här, jag är där, jag är überalles, men ändå en och den samma. Tvärsur, grå och missnöjd dyker nyllet in i bilder av Diane Arbus, Tom of Finland, Edward Hopper, Lena Cronqvist, Mao, Förintelsen, otaliga andra men alla igenkännbara ... Det var konstnären som en beständig Buster Keaton fast här snarare omvandlad till feministisk Medusa. Sedan skulle MLDG envetet röja i det manliga konstetablissemanget (se Sinziana Ravinis Marianne Lindberg D e Geer och kritiken som Dunkers Kulturhus just givit ut).

”Appropriation” skulle detta övertagande kanske kunna kallas – känt från popkonsten till postmodernismen – men hos MLDG var gesten något mer än att tillskansa sig andras verk (Lena Cronqvist skulle inte hålla med). Det var närmast en monoman besvärjelse. Beskt, groteskt, sentimentalt, mentalt. MLDG var som hybriden av sjuttiotalets vänsterpatos och 90-talets konceptuella smartness. Verket talade starkt – ur och om sin tillkomsttid, men förstås också hur vi projicerar oss själva på allt vi ser. Ordet besk ovan får nog rimma på humoresk.

När Bohusläns museum nu visar verket i en retrospektiv upptäcker jag hur det både placerat sig i 90-talets konstnärliga innercirkel och tröttat ut sig själv till ett utseende av utseenden. Jag tänker på mig själv blev en schlager. Typiskt för sig själv. Alltid duplicerbart.

Denna retrospektiv består av måleri, skulptur, bildapplikation och film, men vad är det som mer egentligt fogar samman olikheterna? Inte duplicerbara utseenden men snarare sårbarhet som tema – också när MLDG:s attityd verkar vara så karsk.

Här finns hennes fysiska måleri – utstuderat blekt ungefär som hos Luc Tuymans. Cancersvulster och bebisar. De nyvakna blickarna är både bräckliga och oförställda, som i målningen av make och barn.

Hud är sårbarhet och den understryks här även med andra uttryck. Det gäller särskilt två verk som inte ”liknar” MLDG, men som just uttrycker den levda tunnväggigheten väldigt bra. Dels en kort film om vad som händer Pippi Långstrump femtio år senare – Inger Nilsson som en gång spelade Pippi dyker nu upp som Pippi i rollen som en strulig dam som inte kan lämna något bestämt besked om något alls. Hon har inte betalat skatter och avgifter och Villa Villekulla är faktiskt exproprierat av kommunen. Sorgset muntert. Eller var det muntert sorgset.

När ett hypomaniskt verk som Jag tänker på mig själv nått en slags materialutmattning finns motsatsen i det parallella verket Teater (1993-2010). Där har maskerna försvunnit men inte de bristande kropparna. Jag ser den inre konsekvensen. MLDG har ju jobbat fjorton år som mentalskötare.

Verket består av en samling människoliknande rester som rör sig i spasmer. Spöken, offer, katatona psykpatienter? Åtta ledsna varelser söndrade i en sorts fysisk visklek. Där bor en skadad poesi som är motsidan till jagbildernas maskerad. Sårbarhetens början och slut. Inte konstnärlig sortering men oförvillad beröring.