Något fånigt menade en amerikansk konstnär en gång att skulpturer var det som man backade in i när man försöker få rätt blickfång för en målning. Den risken begår man inte i Pilane där besökaren snarast får avancera mot skulpturerna. Där borta är något! De stiger rent av ur marken, men ibland är avståndet faktiskt tillräckligt för betraktaren.

Under några år har Pilane nu presenterat samtida skulptur i en mycket ambitiös global-lokal trafik. Detta kunde ju lätt ha blivit en nordisk naturpaviljong av sakralt slag, men här anländer konstnärer från USA, Kina, Indien och andra adresser. Det som är samtida på andra orter samlas så i ett kuperat kulturlandskap av tysta gravfält, bräkande beteshagar och kortbyxade besökare. Besökarens rörlighet blir en sak i sig och en hälsosam av-bohuslänisering vidtar därmed på norra Tjörn. Efter hand blir också de upptrampade promenadvägarna ett slags kollektivt skulpturverk i sig.

På Pilane både dramatiseras och avdramatiseras de enskilda verken och några såg vi redan förra året. Ta exempelvis tysk-amerikanska Ursula von Rydingsvard från Brooklyn. Hon arbetar vanligtvis i stora, minutiöst uthuggna träverk men här ger hon oss Damski Czepak, en bahytt vagt genomsiktig i polyuretanstycken. Det är 1800-talets kupiga damhatt som altare, skyddsrum och möjligen ett urminne från de flyktingläger konstnären passerade som barn. Hur placeras en sådan skulptur optimalt? Man får ju inte missta den för en hållplats för Tjörntrafiken. Inte så lätt här.

I år medverkar åtta konstnärer. Här finns inga direkt extraordinära bidrag men verk som fungerar väl och ibland mindre väl. Jag kan tänka mig poängen att i ett öppet landskap som detta bygga en demonstrativ svart träkub med skulpturer som en sorts okända sjömärken. Mycket medvetet får Jonas Holmqvist hela Pilanes luftrum att implodera till sin rena motsats, men så mycket mer intressant blir det egentligen inte. En blå dag går det knappast att andas i denna konstsjöbod.

Något omvänt men ändå liknande sker med dess pendang i Leo Petterssons Sprung (som även sågs förra året). Med hjälp av virat pilträ i en kubkonstruktion vrider han ett stort solöga i två varv uppe på utkiksklippan mot Marstrand. Allt är luft och utsikt med bestämd urtida ton, men det händer inte så mycket mer än så. Man klättrar upp och klättrar ner. Bäst att behålla avståndet till landmärket. Det räcker alltså att säga – där uppe är något!

Årets sagoberättare är annars walesiska Laura Fords Weeping girls. Gravfält fordrar nog viss överraskande humor. Här och där står några småflickor och tjurar och tjuter med ansiktet dolt i viktorianskt lockiga hårmassor. De vill helt enkelt inte vara med längre. Det är klart inte vilka tjejer som helst. Sannolikt systrar till Lewis Carrolls Alice. De har nyss stigit upp ur underlandet för att tala om att de inte är mottagliga för några argument som helst längre. Några vita kaniner kan jag inte skymta. Dock ett lejon. Fin passning.

Kontrasten finns bredvid i Steinunn Thorarinsdottirs Borders som är komplett avskalad varje känsloyttring och ändå talande. Figurer i rostfärgat gjutjärn eller silvrig aluminium som står, vilar, ber mitt på det gamla gravfältet. De är som gengångare – revenants – eller så har det i själva verket just stigit upp ur gravfältet som på Yttersta dagen. Det är ett både drömartat och sentimentalt sätt att besjäla stenlandskapet. Inte märkvärdigt i sig kanske men konstnären lyckas att befolka landskapsrummet på suggestivt vis.

Om detta humaniserar landskapet komprimeras ändå all vädjan i indiern Jitasch Kallats markverk som signalerar från underjorden till ovan genom att med jättebenknotor skriva frågan When will you be happy. Inget frågetecken i denna fråga som därför nästan låter som ett påstående. Skulpturer saknar ofta röst och i synnerhet skulpturparker. Men här ställs faktiskt en väldig fråga som fordrar precis alla andra svar än ”be happy”.

Vi ser alltså hur också årets utställning är väl disponerad och integrerad i tonfall och antiteser, ändå växlar träffsäkerheten, kanske just för den familjära variationens skull. Jag saknar ett utropstecken.

Konstnärligt berörs jag nog ändå mest av enkelheten i Nils Ramhöjs sätt att citera naturen. På avsågade trädstubbar på en slänt monteras slanka, vita björkstammar utan grenar. Det är dansant och avlövat, rytmiskt och andelikt som rökslingor från forntida bränder. En tankfull plats.

Det är nog detta som Pilane är bäst på att gestalta. Landskapet som ett dubbelt rum – ett här är alltid också ett därborta. Avstånden sätter oss i rörelse, här i en sorts konstnärlig poängpromenad.