Berlinbiennalen | What is waiting out there

”Foton på fester ger en dollar. Foton på våldtagna kvinnor, krig och så vidare ger 1000 dollar. Det är bättre att ni satsar på det senare, eller hur?” Så låter Renzo Martens, konstnären bakom verket Episode III – Enjoy poverty när han står och föreläser om kapitalismens ljuva verkan inför en bunt utfattiga fotografer i Afrika. Det är Berlinbiennal och jag och mina kritikerkollegor sitter som fastbundna inför detta problematiska men oerhört fascinerande verk.

Martens har liksom antihjälten Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta gett sig iväg till Kongo på en upplysningsresa. Men i stället för att destabiliseras från sin rationella västerländska position och bli ”en av dem”, försöker han i den sedvanliga neoliberala andan ”hjälpa dem att hjälpa sig själva”. Till slut finner han lösningen på problemet. De måste lära sig att njuta av sin egen fattigdom, för som han säger: ”Om ni inte blivit rikare under de senaste 20 åren, så lär ni heller inte bli det de kommande 20 åren”. Längre fram i filmen får vi också se döende barn med uppsvällda bukar, och till slut även ett barn som har dött och som hålls upp som en jakttrofé för neokolonial kunskapsproduktion.

Det har blivit etiskt att arbeta oetiskt. Bara den som vågar överskrida etiska gränser förmår att beröra oss betraktare, som sitter där fastfjättrade i den svarta boxen. Det gör ont i hela kroppen, men ingen av oss kan sluta titta.

Jag vet inte vad som är värst. Stora företags eller enskilda konstnärers exploatering av den tredje världen? För att inte nämna allas vår skuldmedvetna fascination inför denna exploatering. En fascination som ofrånkomligen också gör oss till medbrottslingar.

Samtidskonsten och framförallt den politiskt korrekta biennalkonsten bygger på just detta: vårt dåliga samvete och vårt behov av att mata det dåliga samvetet med bilder av fenomen vi inte tror oss ha någon större makt över.

Annars är Berlinbiennalen en enda stor katastrof. Titeln What is waiting out there låter mest som en dålig deckare och katalogtexterna tuggar på yesterday’s news. På presskonferensen hävdar curatorn Kathrin Rhomberg att hon arbetat med reduktion och koncentration i stället för en spektakulär överproduktion. Men vad hjälper det, om de flesta verken är tråkiga eller dåligt installerade? Illusionen av verklighet må skapas av taffliga filmer, men det måste också finnas ett intressant innehåll, historier och bilder som får oss att vilja stanna kvar. Visst finns det undantag, men de är väldigt få.

Vad gäller det underliggande konceptet – ”iscensättningar av verkligheten” – så är det i allra högsta grad ett aktuellt men söndertjatat tema. Å andra sidan kommer konsten alltid att vara intresserad av att skildra eller skapa relationer till den så kallade verkligheten, hur mycket vi än tvivlar på den. Det är just vårt tvivel på verkligheten som föder vår ”passion för det reala”, för verkligheten i sig – en passion som den franske teoretikern Alain Badiou såg som karaktäristisk för hela 1900-talet.

ett problem med verklighetsdiskursen är att man oftast förväxlar bilden av verkligheten med verkligheten. Vi kan varken äga eller kontrollera verkligheten genom bilden av den. Något undkommer alltid. Om vi tar denna tanke vidare, innebär vår längtan efter bilden av verkligheten en flykt från den ”verkliga verkligheten”.

Det har blivit modernt bland samtidskonstnärer är att säga: ”Jag skildrar inte verkligheten, jag producerar den”. Det är en vacker tanke, som sällan får någon effekt på vare sig verk eller den verklighet de påstår sig producera. Det är min stora kritik mot de så kallade ”dokumentärkonstnärerna” – den höga graden av idealism och brist på självkritik, för att inte tala om bristen på humor eller estetik.

Desto roligare blir det med videokonstnärer som inte tar sig själva på så stort allvar, som George Kuchar som gjort en wunderkammer-liknande inventering av sina egna toalett- och restaurangbesök. Vardagen får här wagnerianska proportioner. John Smith som söker sig till farofyllda platser, men väljer att stanna kvar på hotellrummet och filma och berätta om det han ser. Anna Witt som försöker krypa in och ut ur sin mors kropp igen och Phil Collins som intervjuat ett par gamla DDR-lärare om deras forna kärlek – Marx. Konsten har onekligen blivit en plats för den lilla människans revansch på den etablerade historieskrivningen.

Biennalens stora överraskning är annars den realistimpressionistiske målaren Adolf Menzel – en bortglömd 1800-talskonstnär som grävts upp igen (inte bokstavligen alltså) och visas på Alte Nationalgalerie. Curatorn för denna del av biennalen är ingen mindre än konsthistorikern Michael Fried som blev ökänd för sin attack på minimalismen 1967 i Art and objecthood. Hans dåvarande kritik? Minimalismen var för teatral vilket fick betraktaren att endast möta sitt eget betraktande, aldrig tinget i sig. Att lyssna på Frieds predikande föreläsning om Menzels subjektiva realism var lite av en konstupplevelse i sig.

Nu i efterhand undrar jag vad Fried egentligen tycker om alla teatraliseringar av verkligheten som finns på biennalen? För att inte tala om den oerhört spektakulära utställningen med Olaufur Eliasson som visas på Martin Gropius Bau samtidigt som Berlinbiennalen. Eliassons illusionistiska ljus- och spegelspel blir märkligt nog också en del av denna verklighetsfetischism, för man vill hela tiden ta reda på hur det är gjort. Vad som döljer sig bakom kulisserna.

Denna skådespelslogik råder både i och utanför konstvärlden. För vad gör människor som reaktion på det faktum att de lever i ett skådespelssamhälle? De startar sina egna skådespel via internet, bloggar, facebook och så vidare. De är konstnärer utan att veta om det eller söka symboliskt erkännande för det

Det är där den romantiske konstnären befinner sig – den som inte ens är medveten om sitt eget konstnärliga skapande, eller den som är medveten om det, men som inte förväntar sig något utomstående institutionellt erkännande för det.

Slutligen: Om det är något som verkligen behöver kritiseras när det kommer till den så kallade ”samtidskonsten” och dess aktuella ”verklighetshunger” så är det att vi är mer intresserade av huruvida verkligheten är iscensatt eller inte, subjektiv eller objektiv, en eller flera, än hur vi kan operera politiskt i den. Det är inte för sent att ta oss ut ur ett övermedialiserat skådespelssamhälle. Frågan är bara hur och i utbyte mot vad?