En biennal skall vara en kritisk tankeverkstad och frizon från den rådande konstmarknaden, men vad händer när en biennal inte lyckas få statligt understöd? Jo, den söker sig till den privata sektorn. Det är också fallet med Bukarestbiennalen, som i år finansieras av ett ölmärke och en bank. Ja, konst behöver alltid pengar och i det här fallet har sponsorerna inte inverkat på den konstnärliga friheten.

Producenterna för biennalen är tankesmedjan Pavilion som sen flera år befinner sig i ett ideologiskt krig med Museet för samtidskonst. Båda anklagar den andre för medlöperi och korruption och båda institutionerna söker sig till internationella aktörer för att kunna säkra den egna verksamheten. Årets biennal hade som stjärngäst ingen mindre än Chantall Mouffe som teoretiserat skillnaden mellan antagonistiska och agonistiska, det vill säga ”låsta” och ”utvecklande” konflikter. Curatorn blev den 23-årige tyske teoretikern Felix Vogel som marknadsförs som den yngste biennalcuratorn genom tiderna.

Årets biennaltema är begreppet ”Handlung”, som motsvaras väl av svenskans ”handling”. För svenskar kan liksom tysktalande både fråga sig vad en berättelse ”handlar om” och hur man tänker ”handla” eller ”agera” i ett visst ärende. ”Berättelser” och ”politisk aktion” presenteras här som delar av samma mynt, vilket är ett minst sagt genialiskt drag, eftersom alla politiska aktioner producerar berättelser och alla berättelser kan ses som mer eller mindre politiska aktioner. Hur ser då berättelserna som produceras på biennalen ut?

Låt oss börja med den censurerade. Konstnären Kaucyila Brooke var tänkt att visa bildserien Tit for twat, en alternativ skapelseberättelse där Adam och Eva bytts ut mot ”Madame and Eve”. Nakenheten och de homosexuella anspelningarna blev emellertid för mycket för chefen för det geologiska museet som kallade det hela för ”pornografi” och bad arrangörerna ta ner bilderna. Men bildserien är inte ens erotisk. På omvägar fick jag höra att chefen hade tyckt att kvinnorna var för tjocka och fula för att visas på en offentlig plats. Det var alltså inte fel på nakenheten som sådan utan på det slags nakenhet som visades, det vill säga en ickeidealiserad sådan. Något som definitivt får en att tänka på Ceausescu-tiden då till och med amerikanska 40-talskyssar censurerades på tv. Den enda kärlek som skulle premieras, var den till fäderneslandet.

Ja, det är minst sagt märkligt att återvända till sin barndomsstad, att se hur tiden stannat till på vissa ställen och hur den försöker springa ikapp den västerländska framgångsinriktade tiden på andra. Därutöver befinner sig landet i en djup ekonomisk kris, inte långt från den grekiska. Och här har man inte lärt sig något från grannlandets misstag. I stället för att reglera underskottet via skatter har man gett sig på de statliga tjänstemännens löner som kommer att sänkas med 25 procent medan pensionerna ska sänkas med 15 procent. Ett vansinnigt beslut som kommer att öka samhällsklyftorna och folks desperation ännu mer. Samma dag som jag anländer äger en stor demonstration rum. Jag talar med gamla och ungdomar som beskriver staten som ”en bunt tjuvar” och landet som ”ett ingenmansland”. När jag frågar ett 16-årigt par om de tror på Rumäniens framtid svarar de ”Vi tror varken på Rumäniens eller vår framtid”. ”Vad tänker ni göra tills vidare?” frågar jag. ”Sitta av tiden”.

Ja, det är inte för inte som Rumänien ses som absurdismens näste. Ingen av dem jag pratar med har hört talas om biennalen, och när jag frågar om de tänker gå dit, säger de: ”Vem har tid för konst när landet håller på att gå upp i flammor? Vi behöver ingen konst som talar om för oss hur saker och ting är. Vi behöver en konst som får oss att glömma hur allting är”.

Verklighetsflykt är å andra sidan det sista som Bukarestbiennalen ägnar sig åt. Den ”politiska konsten” finns överallt, men den förblir ett spektakel för de redan invigda. Endast här och där spricker biennalbubblan i platsspecifika aktioner. Till exempel La Bomba, en konstnärsdriven lokal som försöker skapa ett kreativt hoppingivande kollektiv tillsammans med traktens individer.

En idel hoppfull konst vore å andra sidan helt outhärdlig i det långa loppet. Bukarestbiennalens stora förtjänst är just att dess alternering mellan hopp och hopplöshet, mellan problemformulerande och problemlösande verk.

Till exempel Judi Werthein som producerar specialdesignade skor för immigranter och Asier Mendizabal som lyfter fram de dolda historierna kring skapandet och förstörandet av minnesmonument.

Min absoluta favorit är Otolith groups videoverk – tre postkoloniala science fiction-dokumentärer som tar både kulturbegreppet och mänskligheten in i en oviss framtid. Protagonisterna reser med hjälp av dokufiktivt­­ arkivmaterial över tid och rum för att förhindra att vissa sociopolitiska beslut fattas, för att på det sättet försöka förbättra världen i efterhand.

Den svenska dominansen är annars oerhört stor i år. Och Felix Vogel har minst sagt bra smak. Här finns både Magnus Bärtås multinarrativa videoessä Madame & Little boy, Lina Selanders mångbottnade dialog med 68-rörelsen – När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den – Fia Stina Sandlunds underhållande videoverk Julie, som behandlar den ömsom sadomasochistiska ömsom kärleksfulla relationen mellan en regissör och en skådespelare, och ett verk av den hyperkonceptuella konstnärsduon Goldin+Senneby som gjort en skruvad metaideologisk temperaturanalys av datorers och valutafonders inbördes relationer. Även Stina Östberg har en intressant video om livet på oljetankern Furenäs.

Kalle Brolins videoessä förbinder de nedläggningshotade kolgruvorna i Rumänien med svenska fritidsaktiviteter där ett improviserat brassband spelar Buffy och vampyrernas låt Where do we go from here? Och den rumänska Stockholmsbaserade konstnären Stefan Constantinescu har gjort en fin målningssvit som leker med kommunistiska barndomsminnen, människodisciplinering och akademiskt måleri.

På det stora hela är Bukarestbiennalen en välinstallerad biennal med ett välunderbyggt teoretiskt fundament, men den skiljer sig inte så mycket från andra politiskt korrekta biennaler. Än så länge är det bara censurskandalen som visat på konstens subversiva kraft. Som Jean-Luc Godard sade, det är en stor skillnad mellan politisk film och att göra film politiskt. Huruvida Bukarestbiennalen kommer att gör en politisk skillnad och förvandla den rådande antagonismen till ett agonistiskt förhandlingsrum återstår att se.

På vägen ut från huvudpaviljongen stöter jag på en gammal man som undrar om det finns någon videofilm som har undertexter på rumänska. Nej, inser jag till min förvåning. Allt är på engelska, vilket är en uppenbar klass- och generationsdelare. Det är därför en sann fröjd att få ta del av Nicoline van Harskamps performanceverk några timmar senare där hon iscensätter en fiktiv intervju med kulturpersonligheten Alexandru Dima – och detta på rumänska. De globala jetset-nomaderna får här äntligen stöta på sina kulturella begränsningar. Hade jag varit i hennes ställe hade jag skippat den engelska översättningen som delades ut till alla. Ibland måste folk få känna det de redan vet: att biennaler i regel mer är ute efter att skriva in sig i de globala diskurserna och behaga de lokala innekretsarna än att våga ta sig dit konsten verkligen behövs. Att överbrygga glappet mellan ”inne-” och ”utefolket” är och förblir en svårbemästrad konst, var vi än befinner oss.

Fotnot: Bukarestbiennalen har fått en epilog på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm där begreppet realism får en djupare behandling. Utställningen pågår till 24 september.