En silverfärgad skateboard som roterande svävar över en sockel. Oteknisk nog för att inte vilja häpna över teknik håller jag masken inför Simon Morris Invitation au voyage. Men jag känner en stark frestelse att dra till mig föremålet och känna krafterna. För jag anar förstås relationen mellan orsak och verkan till slut: föremålet hålls svävande på plats i ett magnetfält. Men poesin består, om också i närheten av en fullt tänkbar affärsskyltning.

På examensutställningen på Röda Sten blandas två utbildningar och jag gissar rätt när jag sorterar Morris till gruppen C:Art:Media, en tvåårig mastersutbildning på Valand som är tänkt att svara mot behovet att konstnärligt arbeta med teknik och nya medier. Den andra utbildningen är Fotohögskolan, kandidaterna. Blandningen skär sig inte alls. Den gemensamma nämnaren är video och film. Kasten i kvalitet är individuella: här finns lättviktiga bidrag som kan få en att undra vad en högskoleexamen egentligen är värd. Bilder och saker på jakt efter en idé eller vice versa. De korta verkkommentarerna träffar snett ibland.

Men det är en stor och välinstallerad utställning med ett högt underhållningsvärde. Den är curerad av Frida Cornell, men förstås på elevutställningars villkor: det handlar inte om att välja deltagare men att orientera sig i elevernas sätt att arbeta med sikte på en utställning. Men vad man som besökare ser är egentligen allt annat än självklart: inblickar i en utbildning, delar av projekt, subjektiva glimtar av skilda konstnärskap?

Till det välgenomförda hör Diana Riesco Linds videoverk, en stram och stilren konstellation bestående av fem simultana intervjuer med till Sverige invandrade peruaner. Ett arrangemang av samtidigheter som har blivit något av allmängods i dagens dokumentära videokonst och ibland tar mer än det ger: i stället för ett vidgat perspektiv eller upplevelselandskap snarare känslan av att missa viktig information. Frestelsen blir att se igenom dem en och en. En motpol som kan antyda någonting om utställningens vidd är Mårten Bergkvists ljudinstallation, en kvartett för vattendroppar som från flaskor i skilda intervall faller mot fyra nära golvet hängande rostiga stålplattor, ”stämda” i olika tonhöjder. Den förstärkta klangen av detta det enklaste och vardagligaste av skeenden blir vacker och meditativ och genom placeringen i trapphallen på skilda våningsplan ”sammanbindande”, samtidigt som de låga materialen fullständigt rimmar med Röda Stens råa rumsligheter (ett liveframträdande är utlovat till den 30 maj).

Och däremellan? Istället för att undersöka samhälleliga villkor besvärjer flera fotoserier och videoverk i stället det privata – relation, hågkomst, längtan eller separation. Som Ida Borg i bildserien Nests eller Agnes Thor i Aurora Borealis som omfattar femtio fotografier (genomgående är årets färgskala: blek). En drastisk separationsritual visar Melissa C Ortega i sin videoinstallation Kvinna knuten till före detta kärlek: bär lägenhetsnyckeln i din vagina sex dagar, skicka den sedan till mannen ifråga och byt lås. Det antydda skeendet lägger sig nära både vidskepelsen och ordspråket och skapar en stark språklig figur som landar i humorn.

Intressant och avvikande på utställningen är Lars Olssons Archive 3.0, ett arkiv över ett förflutet som påminner om en framtid som aldrig infann sig. En bleknad reklamfilm som i den simulerade dokumentärens form skildrar en Amerikaresa med Kungsholm blandas med bilder från kalla kriget och Kubakrisen, i ett rum fyllt med gamla Facitapparater, almanackor, dokumentpärmar och tidningsklipp om när vi kan vänta oss de första atomdrivna handelsfartygen. En installation som tangerar ”museet” i försöket att åstadkomma en historie- och ideologigenomskärning.

Skulle jag välja ut ett eget favoritbidrag blir det Nicola Bergström Hansens Rouges, en bildkonstellation som bygger på material från amerikanska övervakningskameror och som visar butiks- och bankrånare, ursprungligen utlagda på hemsidor som vädjar om allmänhetens hjälp. Det går knappt att se att det är ansikten. Bergström Hansen har dessutom renodlat ytterkonturerna till abstrakta organiska former à la Arp. Om Christer Strömholm i Wols efterföljd i en sen fotografisk serie spårade ansikten i slumpartade fläckar och skråmor är gången här den rakt motsatta: verkliga ansikten digitalt förvandlade till något obestämbart annat. Identifikationsinstrument som framsluddrar anonymitet. En de-evolution, ner till amöban.