Museerna och de offentliga institutionerna kan inte längre tävla med de privata budgivarna om den dyraste konsten. Det som borde vara allas egendom försvinner in i privatsamlingarna. Kanske är det just det som känns bittert när målningar stjäls från museer, som på torsdagen i Paris, när målningar av bland andra Picasso och Matisse stals. Det är en kupp mot det gemensamma, på den överhettade marknadens villkor, oavsett vilken stöldhypotes man tror på.

Klichén mästerverk kan man annars snabbt tröttna på: tro inte att fem bemålade tygbitar skulle toppa nyheterna om det inte vore i kraft av det svindlande (beräknade) beloppet, 500 miljoner euro.

Kommer målningarna lyckosamt tillbaka så har de antagligen vunnit ytterligare i attraktionsvärde. Precis som Munchs Skrik, som ju sedan ett par år är på plats på Munchmuseet igen, men till priset av skärpta och otrivsamma säkerhetsförordningar. Det är det verkliga priset, som allmänheten får betala. En prisutveckling som vi inte sett slutet på än och som torsdagens stöld kommer att påskynda.