Tiggare som krälar i stoftet. Gatumusiker, Faktum-försäljare. Skyltfönstrens utbud, reklamens varufetischistiska fiktioner och arrangemang, tecken och spår. Att göra konst på gatan, är inte det lika mycket tautologi som radikalt nytänkande? Till stadsrummets alla blickar, berättelser, situationer, kommentarer och förslag adderar konsten nya, om än med annorlunda anspråk. Knappast någon stadsvandrare frågar efter tiggarens berättelse eller inleder ett samtal med Faktumförsäljaren. Men på utställningen Street view som utspelar sig på en handfull adresser längs Avenyn pekar skyltar ut konsthändelsen som kan vara platsen för ett kommande möte, en konstruerad situation, eller en scen, en bild, en berättelse – och levererar dessutom en kortfattad tolkning. Och det blir ibland märkligt gripande, någon gång rent magiskt.

Mobile Art Production söker nya vägar och presentationsformer för den samtida kons­ten och det här är deras hittills största satsning i Göteborg. Fem konstnärer medverkar, om man bortser från projektet Den här bilden finns inte längre som har tre initiativtagare och involverar ett stort antal deltagare. Det är utställningens starkaste inslag. Männi­skor i olika åldrar och med väldigt skiftande bakgrund beskriver var sin bild för dig, en bildbeskrivning som också blir berättelse, inte sällan med djupa rötter i berättarens eget förflutna. Infinner man sig som nyfiken publik blir man öga mot öga med berättaren deltagande subjekt, och återvänder kanske med en fråga: vilken bild skulle jag återge, vilken bild är verkligen min?

Och var uppstår en bild? En kompis till mig berättade att han en gång gick omkring med svåra kontaktproblem på en utställning med John Constables stora salongsmålningar från tidigt artonhundratal tills han hörde en kvinna beskriva en av tavlorna för sin blinde man och det var som om ett nytt upplevelse­rum öppnade sig i målningen. I det här projektet som trion Loulou Cherinet, Juan Pedro Fabra och Michele Masucci står bakom ingår ett medvetet drag av konstruktion, och visst är det till en del det besynnerliga i situationen som fäller ut reaktionerna i mötet: att i ett rum på tionde våningen på Elite Park Avenue Hotel ta del av ett krigsminne eller att i en gammal Saab i ett parkeringshus höra en ung kvinna detaljrikt erinra sig sin farmors lägenhet.

I Hans Rosenströms bidrag lämnas du däremot helt ensam i den melankoliska bråten i den nyligen nedlagda affären Chocolat, ensam med en röst som cirklar runt dig och bokstavligen bestämmer dina gränser i rummet. Publiken släpps in en och en. Det är verkets villkor. Det blir lätt kö. Men ställ dig i den.