Jag älskar konstnärer som får mig att brottas med mig själv, som får mig att ifrågasätta mina övertygelser om vad som är skönt och fult, inne eller ute, intressant eller ointressant. Lucian Freud hör verkligen till en av dem. Jag har alltid känt en motvillig fascination för hans köttiga måleri, för det pastosa patoset, eller ”impastot” som hans måleri kommit att kallas. Hur passé Freuds socialrealistiska måleri än kan kännas idag, så får man ändå erkänna att få har lyckats fånga kroppens temporala metamorfoser, dess skrymslen och vrån med samma opartiska noggrannhet som en kirurg. Man känner nästan lukten av dessa förslappade kroppar, muskler och kön, som ligger uppfläkta framför våra ögon likt samlingsobjekt i ett kuriosakabinett. Vad berättar dessa kroppsbilder om sina ägare? Inte mycket.

Lucian Freud verkar till skillnad från sin beryktade farfar, Sigmund Freud, aldrig vilja tränga in i psykets labyrinter. Hans studiesubjekt är som ointagliga fort, tysta och stumma. De flesta ser obekväma eller malplacerade ut, som om de har hamnat i fel kontext, eller blivit ombedda att stanna mot sin ovilja. Kompositionerna pendlar mellan en bombastisk retorik och vetenskaplig kylighet. Det är lite som historiemåleri utan historien. Allt tycks vara fångat i ett förevigat nu, i ateljéns trygga rum där konstnären har absolut översyn över världen utanför, såväl som innanför.

Jag kommer ihåg hur jag i min ungdom, när jag själv satt och målade, kunde smygstudera Freuds bilder, för att hitta fram till den där absoluta kroppsligheten, hudens blåvitröda skuggor, den gulvita hudtonen och stänken av ljus som får kropparna att se ömsom svettiga, ömsom nytvättade ut, men också smutsen som för tankarna till såväl Egon Schieles expressionism som den nya saklighetens realism. Det finns något respektlöst över hur Lucian Freud skildrar människorna, hur han fläker ut dem, likt köttböcker, tills nakenheten töms på sin erotiska verkan och kompositionerna på narrativitet.

På Centre Pompidou i Paris kan man nu ta del av en stor Lucian Freud-retrospektiv. Det är ett ypperligt tillfälle för omläsningar. Utställningen är inte kronologisk, utan tematiskt uppbyggd kring konstnärens ateljé – scenen för alla dramer mellan konstnären och hans studiesubjekt. I en intervju publicerad i katalogen säger Lucian Freud att hans målningar alltid är självbiografiska. Om Sigmund Freud fick en hel värld att vilja lägga sig på hans divan, har Lucian Freud enligt egen utsago nöjt sig med sin absoluta bekantskapskrets. Att hans bekanta består av drottning Elizabeth II, Kate Moss och Duchess of Devonshire är säkert bara rena tillfälligheter.

Utställningens höjdpunkter är målningarna av den numera avlidne, polysexuelle performancekonstnären Leigh Bowery, som får framträda i sin mest autentiska klädsel – födelsedagskostymen. Lika vacker i sin frodande nakenhet är Sue Tilley, också kallad Big Sue som figurerar i den oerhört monumentala Benefits supervisor sleeping. Målningen satte världsrekord för den dyraste målningen av en levande konstnär på Christies i New York 2008, då den gick för 33,6 miljoner dollar. Köparen var ingen mindre än den ryske multimiljardären Roman Abramovich. Det är något sorgligt, ja nästan tragikomiskt över det faktum att denna engelska, oförställda medelklasskvinna, brukar hänga på en vägg, bland ryska oligarker, kaviar och champagne. Men kanske är hon lika själviscensatt, lika medveten om sin spelade omedvetenhet, lika självtillräcklig och stark som alla de som riktar sina blickar mot henne. Det finns en tradition av genusläsning som ser avbildningar av sovande kvinnor som passiviserande, men av någon underlig anledning funkar det inte att anlägga ett sådant perspektiv på bilden. Big Sue låter sig inte analyseras så lätt. Ju mer vi ser, desto mindre förstår vi av både henne och hennes omgivning.

I målningen Naked man on bed från 1987 ser man en man liggandes på rygg med låren brett isärdragna. Genitalierna har hamnat i målningens absoluta mitt, likt Leonardos Vitruvius-människa, som i själva verket är felritad, eftersom det är naveln som bör hamna i centrum och inte könet, om man skall vara vetenskapligt korrekt. För att betona bildens råhet har Freud valt att låta modellens ena socka ligga halvvägs kvar, som om mannen inte hann ta av sig sockan innan målaren tog honom i besittning.

Min absoluta favorit är den kryptiska Sunny morning – eight legs” från 1997. Målningen är full av sårbarhet, sinnlighet och mystik. En man ligger på en säng och håller om en hund, allt ser ut att vara frid och fröjd sånär som på ett par mansben som sticker ut under sängen. Dessa reproducerar samma triangelform som den synliga mannens ben. Är mannen på sängen samme man som mannen under sängen? Är det bara en kontrapunktisk dans mellan bilden av trygghet och bilden av absolut utsatthet? Hur det än är, så är det som om Lucian Freuds hela kosmologi vore sammanpressad i denna enigmatiska målning. Vad är människan? Vad är djuret? Vad är tingen omkring oss? Kan vi någonsin veta något om något? Lucian Freud, lämnar oss till skillnad från Sigmund Freud utkastade åt oss själva. Inför hans världsbilder behöver vi varken psykologer, konsthistoriker eller andra bättre vetande. Som en konstlärare sade till mig en gång – ”du vet redan allt, mitt jobb går bara ut på att övertyga dig om motsatsen”.