Med en stor utställning som tidigare visats på Waldemarsudde gör Carl Wilhelmson ett långt hembesök i Bohuslän, högst välkommet, av publiktillströmningen att döma. Sexton år har passerat sedan den retrospektiva utställningen på Göteborgs konstmuseum, minnesvärd bland annat för Henry Cösters inträngande och kritiskt tillspetsade analys av schartauismens inflytande i ett katalogförord (”hur ofta möter man inom den västsvenska religiositeten naturliga, frigjorda och glada kristna människor?”) Men de nedärvda dygder man kan tycka sig ana i Wilhelmsons måleri och motivkrets – allvar, värdighet, enkelhet, ett slags lutheranskt färgad stoicism – andas inte trångsynthet och ofrihet. Bara ljus, det mest fantastiska ljuset i hela den svenska konsthistorien.

Hur såg egentligen den fromma befolkningen i Fiskebäckskil på konstnärsbanan? De biografiska upplysningarna ger inget riktigt svar på Carl Wilhelmsons motsägelser. När han gifte sig 1901 förväntade han sig att hustrun skulle lägga ner sin egen konstnärliga verksamhet men som lärare på konstskolor kvoterade han de så kallade friplatserna benhårt rättvist mellan könen.

Från studieåren i Paris drog ingen mindre än ärkebiskop Nathan Söderblom sig till minnes hans flit och kyrklighet; ändå kunde han bete sig excentriskt i sällskap med den anarkistiske målaren Ivan Aguéli och hans väninna Marie Huot, poet, socialist och djurrättsaktivist (det var i hennes sällskap som Aguéli attackerade en tjurfäktare i Spanien). När Wilhelmson fick tillfälle att se tidiga modernister som Matisse och kubistiska verk av Picasso var han genast förstående och positivt ställd, annars något ovanligt bland nordbor i hans generation (på den punkten liknade han vännen prins Eugen). Som sommargäst i Fiskebäckskil verkar han ha varit omtyckt, han ledde målarkurser och dansade flitigt på societshuset, gärna de senaste ”modedanserna”. Som lärare och professor, först på Valand i Göteborg, senare på Akademin i Stockholm och slutligen som föreståndare på sin egen konstskola, var han enligt källorna uppskattad; ett urval namn på hans elever kan te sig nästan anakronistiskt – Ivar Arosenius, Vera Nilsson, Evert Lundqvist – ändå blev han själv inte gammal, han var 62 år när han hastigt avled i bukhinneinflammation 1928. Den lugna (för att inte säga tråkiga) återhållsamheten i de biografiska återberättelserna – senast i den bok som utgavs i samband med utställningen på Waldemarsudde – motsägs egentligen bara av en händelse: efter flera års äktenskap hade han en häftig kärlekshistoria med en av sina elever på Valand, Agnes Cleve. Hans och familjens val blev att fly från Göteborg till Stockholm.

Men så var det då måleriet – som man kanske kan kalla för en nationalromantiskt stämd realism. Man får komma ihåg hur skalderna och målarna vid förra sekelskiftet företrädde sina olika orter och så att säga i ett lapptäcke av hembygder frammanade visionen av Sverige. Dalarna och Värmland var det många om, självfallet också Stockholm med omnejd, Helmer Osslund sökte sig mot Norrland, Skåne hade Ernst Norlind med flera, Per Ekström hade sitt Öland, Bruno Liljefors var rotad i sina uppländska marker, andra sökte sig till Varbergsgruppen eller Racktstadgruppen, men Carl Wilhelmson kom att bli det karga Bohusläns store skildrare. Sjöfolkets, fiskarhustrurnas, de unga flickornas (i hucklen, fromt på väg till kyrkan) – men framför allt ljusets.

Allt annat än impressionist i förhållande till ögonblicket och de avbildades rörelser (hans figurer präglas snarare av högtidlig stillhet) så är Wilhelmson ändå en av få som på ett konsekvent och naturligt vis tillämpar de franska postimpressionisternas landvinningar. Det rör sig om ett a la prima måleri, med oblandade färger fläckvis anbringade på den vita duken, färger som optiskt blandas i betraktarens öga. Vinsten är lyskraft. Wilhelmsons färg är rätt torr, penselskriften kort, den vita duken sipprar överallt fram i små obehandlade punkter. Mycket annat måleri känns igenslammat och sörjigt i jämförelse. I gengäld: räkna antalet färger i Moster Lottas ansikte (1908), se skillnaden på hennes ögon – ett är starrangripet? Till detta kommer hans säregna användning av motljuseffekter, som gör att den avbildade ibland framträder relativt mörk mot en formligen bländande bakgrund. Så till den grad att Adelheid von Schmiterlöv, en av de tre avbildade eleverna i Målarinnor (1902) – ett av de finaste och intressantaste grupporträtten i svensk konst – i sina minnesanteckningar misstänker att färgen har svartnat, ”särskilt i mitt ansikte som står mörkt mot dagern”, något som dock auktoriteten prins Eugen i ett samtal med henne bestämt förnekade. Elevernas allvarliga miner kan gälla den oavslutade målning de betraktar, men det har också hävdats att Wilhelmson här moraliserar över deras påstått lesbiskt anstrukna relation.

Så kan man göra ett urval av egna favoritverk, men också konstatera misslyckanden. Hur lärorika konstnärsresorna till sydliga nejder än var gav de sällan bra resultat. Zorn är värre, men också i Wilhelmsons motiv från Spanien smyger något turistiskt och exotiskt in (man förstår att resenären och sufiern Ivan Aguéli hade en annan insikt i främmande kulturer). Den heroiserande symbolismen i För vårt dagliga bröd är bara lite för mycket, även om ett sådant patos måste förstås mot dagliga umbäranden. Och den stegrade kolorismen i några av de sena fläckmålningar står inte bara öppen mot modernismens fördomsfritt undersökande sidor utan har också ett tidstypiskt dekorativt drag som inte alltid har hållit så bra. Men av det tiotal svenska sekelskiftesklassiker som får avlösa varandra när det gäller att dra folk till museerna står ändå Carl Wilhelmson i en klass för sig.