Utställningen på Eriksbergshallen som bär den något pompöst bibliska titeln And there was light (handlar det inte om italiensk renässans?) är lite som en hopsvängd, turnerande renässansrockcirkus med huvudattraktion och hypade sidoshower, halvduktiga förband och tveksam eftersläckning. T-shirts finns att köpa.

Vi får också en fascinerande kulturhistorisk belysning av några helt omvälvande decennier i Norditalien genom tre konstnärer som kom att förkroppsliga renässansens glimrande höjdpunkt – alltså stjärnorna Leonardo, Michelangelo och Rafael.

Men egentligen är stjärnan här en och det övriga snarast utfyllande cirklar – diverse originalverk och vidare reproduktioner, repliker och ljusprojektioner. Man har samlat samman vad som varit möjligt och verkhöjden är väldigt varierande. I ett yttersta kretslopp av denna roadshow bistår Göteborgs Konstmuseum med en frampressad, men ändå finurligt tänkt liten utställning om hur renässansen återverkat ända fram till den svenske andeskådaren Ernst Josephson som efterbildade Tizian. Museet är dock mer hemma i barocken.

Utställningen på Eriksberg presenterar en intensiv tid av krig och kreativitet. Konstnärerna var rivaler och fursterepublikerna i norr slogs mot både kejsare och påve. Vi kan syna både Leonardos passionerade anatomiteckningar och hans visionära trämodeller av krigs- och flygmaskiner. Och sedan spår av renässansens efterliv i fem sekler.

Det finns dock ögonblick här då man påminns om att en flygbiljett till Nattvarden i Milano kan kosta mindre än entrébiljetten här. En kopia av Michelangelos kolossala Davidskulptur står oändligt malplacerad i detta forna varvsskjul, men jag böjer mig i trance inför en sagolik teckning i rödkrita som Rafael lämnade efter sig. Bara den är värd en resa över älven.

Det är kulturhistoriskt ambitiöst men osäkert i kanterna (myten om Verrocchios tystnad inför Leonardo, relationen mellan "Salai" Caprottis målning och Leonardos "Anna själv tredje", etc).

Några mindre verk av Michelangelo (teckningar) och Rafael (två målningar) spelas upp, men de är inte exklusiva i sin art utan sekundära som ett slags bräckliga stödben till den påstådda och därmed sensationella upptäckten av ett nytt verk av Leonardo.

Allt är uppbyggt kring denna bild. Och faller egentligen med dess autenticitet. Det är förstås häpnadsväckande att vi kan se ett porträtt med detta anspråk här.

Jag tyckte tidigt att hela arrangemanget luktade lite som högljutt saluförd fisk av obekant ursprung och var klentrogen till att ett nytt Leonardoverk skulle vara uppdagat.

Efter Dan Browns bestseller Da Vincikoden lever vi i en sorts svallvåg av populärrenässans där Leonardo är Konstnären framför andra – både ursnillet och mysteriet, den gåtfulle virtuosen och sanningssökaren. Hovmålare, matematiker, arméingenjör, uppfinnare, naturforskare, författare och därtill skapare av världens allra mest berömda Mona Lisa. Men Leonardo var faktiskt geniförklarad redan under sin levnad (1452-1519) och vi lever egentligen i efterdyningarna av Giorgio Vasaris Leonardokapitel i dennes Berömda renässanskonstnärers liv från mitten av 1500-talet.

I dag känner vi med stor säkerhet endast till ett tjugofemtal tavlor av honom, men därtill en väldig mängd teckningar och anteckningar som hans kreativitet spred under några förbluffande decennier. Något nytt Leonardoverk har inte upptäckts på ett sekel, men det finns förstås hängivna älskare som skådat ljuset.

Ibland är det som ett pågående CSI-avsnitt där konsthistorikerna blivit florentinska kriminaltekniker och själva brottet kan motsvara konstens hemlighet. Högrenässans möter hi-tech. Laser och ultraljud mot pensel och fuktig kalkputs.

På senare år har det exempelvis hävdats att en freskmålning döljer en annan i Palazzo Vecchio i Florens. Det gäller då Leonardos storslagna men försvunna Slaget vid Anghiari. Det vore som att upptäcka Tutankamons skatt igen, har den skeptiske brittiske Leonardoforskaren Martin Kemp påpekat.

Men samme forskare intygar den till visshet gränsande äktheten i porträttet som kallas La Bella Principessa och som vi nu kan skåda i Eriksbergshallen. Jag läser hans och ljusingenjören Pascal Cottes forskningsrapport La Bella Principessa. Bevisföringen är minutiöst precis och verkligen intressant att följa.

Det är lite som att se hur historiska, tekniska och stilistiska indicier fälls ut som järnfilsspån runt en sannerligen magnetisk bild. Kunskap bildas, i synnerhet som denna sida av Leonardo var obekant tidigare. Dock – inga starka motargument presenteras.

Profilporträttet av en ung kvinna är utsökt och inte som man tidigare trott från tidigt tyskt 1800-tal (den andlösa finessen överskrider här pastischens skicklighet). En konstdetektiv har dessutom funnit ett fingeravtryck som överensstämmer med ett avtryck på ett annat Leonardoverk. Här finns en klädbård starkt påminnande den Leonardo gjorde till ett labyrintiskt emblem i sin Milanoakademi. Klädedräkten pekar mot Sforzahovet i samma stad. Med mera.

Det är tveklöst en furstedotter, men vems? Leonardos uppdragsgivare var länge Lodovico "Moren" Sforza men här fanns flera unga prinsessor att porträttera. Hans brorsdotter Bianca Maria Sforza? Eller hans illegitima dotter Bianca? Det mesta lutar mot den senare som runt 1495-96 var runt fjorton, som giftes bort då och dog inom några månader (kanske är bilden då postum?). Varför är hon osmyckad och utan sforzafärger? För att hon var ung och ännu ogift? Var inte detta en reklambild i den furstliga äktenskapsplaneringen? Det var ofta syftet.

Identiteten kommer nog att förbli gåtfull, särskilt som profilstilen var ganska vanlig hos denna tids aristokrati. Domenico Ghirlandaios Giovanna Tornabuoni från 1488 (en postum bild) är ett mästerverk i genren.

Kunde det inte vara någon i Leonardos verkstad som skapade bilden i bläck och tre slags färgkrita? Lorenzo di Credi och den mer subtile Giovanni Boltraffio målade förstås unga kvinnor, men var repertoarbundna och utan riktig gnista (dock visar utställningen en delikat liten Boltraffio). Här vidtar kvalitativa argument om själva det delikata sättet att teckna iris, läppar, linje, skuggning. Sedan draget av rökig sfumato som ger porträttet en svävande känsla på det där ovanliga ljusgula kalvskinnspappret.

Också det är ett indicium, men det starkaste är ändå att porträttet är gjort med vänster hand. Vill jag förmoda. Leonardo var vänsterhänt och det var varken hans elever eller andra samtida konstnärer på hans nivå.

Urvalet var trots allt begränsat. Detta tror jag är en stark och närmast statistisk synpunkt i denna da Vinci-kodlösningen. Förr en amatör i sin nätta tankebubbla är det då förstås försäkrande att avlyssna specialister som Martin Kemp, Nicholas Turner och Carlo Pedretti.

En vänsterhänt ros eller en spektakulär tulipanaros? Jag känner mig alltså till sist övertygad om rosens äkthet – och väl medveten om fiktionens förföriska krafter. Jag har i sammanhanget endast en stark motfråga och det gäller så kallad proveniens. Vem har ägt bilden de senaste femhundra åren? Det skulle nog förklara en del. Annars är det stora mysteriet att ett Leonardooriginal nu visas på sunkiga Eriksbergshallen och inte på Louvren eller Metropolitan. Det är nog själva tulipanarosen.