Det mänskliga skelettet har en stark ställning i västerlandets konsthistoria men har allt­sedan symbolismen och föregående sekel­skifte fört en tynande tillvaro, rent av verkat ha gått i graven för gott. Men i Magnus Wallins stora och fantastiskt vackra dator­animationer Colony och Mission rasslar skeletten som aldrig förr, i den förstnämnda dessutom i ett vinterlandskap med blankis och avlövade träd.

Visst, man skulle kunna pröva påståendet att dataspelen i kombination med litterära så kallade sub-genrer som fantasy och goth gett många förlorade bild- och föreställningsvärldar en renässans som redan fått tydligt genomslag i samtida konst, inte minst inom teckning och måleri (inte sällan av den petnoga sorten). Inte för att jag skulle vilja förknippa Wallin med någon trend. Mer fruktbart är i så fall att ställa hans nya verk mot hans tidigare, som har iscensatt den anatomiska kroppen – fortfarande med kött, men utan hud, blottad för den kliniska blicken – i olika rum ägnade åt mätning, tävling eller kontroll. Stadion. Den ”anatomiska teatern” för offentliga obduktioner. Eller panoptikon, den fängelsekonstruktion med ursprung i 1700-talet, där en enda iakttagare kunde ha fullkomlig överblick, fullkomlig insyn. Ytterst har det handlat om kroppens vanmakt inför idealens (och ideologiernas) övermakt.

Men att ha blivit kvitt köttet skänker i Colony ingen lindring. Om man kan säga att dessa skelett spökar så spökar också deras erektioner, i form av sågtandade penisben som borrar sig in i stora på isen framglidande ägg som skeletten sedan tar sig in i: en omvänd födsel, en omvänd kläckning. Äggen illumineras svagt inifrån och glider ut ur bilden.

Startar så livscykeln om på nytt? Och kvinnorna representeras av äggen? Hur suggestiva stämningarna och skeendena än är – och inte minst den utarbetade ljudbilden – så verkar symboliken och syftningen så bestämd att det känns frustrerande att inte hitta den tolkningsnyckel som får dörren att glida upp. Men också utan den nyckeln är Magnus Wallins tre rörliga digitala ”väggmålningar” – som ligger barocken betydligt närmare än 1800- och 1900-talets staffli­måleri – mer ­givande och matigare än det mesta som visas just nu.