Den agerande kroppen, den talande kroppen. Den av ideal och omvärldens förväntningar ockuperade kroppen.

Kroppen som ropar inte i öknen men på gatan, ropar till den älskade, som är av fel kön. Kroppen som abstraherar sig till text, som reducerar sig till röst, som mekaniserar sig till högtalare, som förmerar sig till talkör, som formerar sig till aktionsgrupp. Kroppen som iscensätter sig, koreograferar sig, historiserar sig.

Revolutionary Love 1 & 2: queeraktivister som samlats utanför både demokraternas och republikanernas partikonvent inför presidentkampanjen 2008 skanderar unisont Sharon Hayes bevekande anklagelsebrev till ”någon” som döljer sig bland alla lager av människor därinne. Och i In the near future rasslar en skog av diaprojektorer fram bild efter bild av Sharon Hayes som i New York och Wien, London och Paris, Bryssel och Warszawa, ensam demonstrerar med – ibland felstavade och felskrivna – plakat från det förflutna: ”Organise or Starve”, ”Wir haben ein recht auf arbeit”. Eller ”I AM a man”, ett påstående som i ett HBT-perspektiv får en förskjuten betydelse jämfört med det ursprungliga plakatet som hämtats från en afro-amerikansk demonstration från 60-talet, där ”man” stod för bara (!) ”människa”.

I Sharon Hayes aktioner möts det privata och det politiska, det är lätt sagt. Men också en självutlämnande dramatisk form med en intellektuell och reflekterande kyla som i det här fallet förvandlar demonstrationsplakatens ”dåtida” entydighet till något historiskt mer relativt (men mänskligt mer universellt) som måste ha tett sig förvirrande för de mötande på gatan – men som blir begripliga när ”utställningen” bildar de olika aktionernas skärningspunkt och verkbeskrivningen samlar ihop trådarna. Den första reaktionen kan annars bli ett intryck av fellokalisering, av olycklig institutionalisering av utförda aktioner som redan kallnat.

Det är i åtta verk (några snarare dokumentationer av verk, en svår distinktion när det handlar om performance) som de New York-baserade konstnärerna Sharon Hayes och And­rea Geyer möts på Göteborgs konsthall. De både samspelar och samarbetar men är inte svåra att hålla isär. Andrea Geyers bidrag söker sig mot djupa historiska nivåer, till frågor av extrem sammansatthet. Som i bildserien Spiral lands, som i foto och finstilt text (i dubbel bemärkelse) sonderar Nordamerikas kolonialiseringshistoria, med fokus på 1800-talets expansion västerut och utrotningen av indianerna. Textmontagen blandar det essäistiska och poetiska med citat ur dokument. Den stora frågan som tonar fram rör den framtvingade relativiseringen av mänskliga rättigheter och de moraliska villkoren för ett anständigt vidarelevande på platserna för begångna brott. De flesta människor måste på ett eller annat sätt leva i det ”osonade”. Det blir mycket läsning, och sedan ännu mer, eftersom textens fotnoter ligger för sig i ett texthäfte.

Spiral Lands saknar inte beröringspunkter med utställningens tyngst vägande inslag, Andrea Geyers stramt stiliserade och (förstås) hårt redigerade iscensättning av rättegången mot Adolf Eichmann som hölls i Jerusalem 1961 efter det att han kidnappats i Argentina och illegalt (enligt Argentinas lagstiftning!) förts ut ur landet. Sex bildskärmar som placerats i cirkel representerar sex roller – Domaren, Den åtalade, Försvararen, Åklagaren, Åhöraren, Reportern (modellerad på Hannah Arendt) – som alla gestaltas av samma skådespelare, Wu Ingrid Tsang. Med Förintelsen som bakgrund görs de moraliska, politiska och juridiska skikten plågsamt tydliga, framför allt när de glider isär.

Hannah Arendt var utsänd av The New Yorker och skrev sedan en berömd bok om fallet, Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem. Men det är inte den enda textkällan för Reporterns roll, som i paradoxer talar om ”lagenliga brott” och som utmanande påpekar att mycket få var ”så arroganta” att de avvek från det gällande rättesnöret till förmån för det egna samvetet! Genom Eichmanns bleka roll anar vi en hierarki där lydnaden och lojaliteten var den högsta dygden och vi förstår något av nazistpartiets skruvade ideologiska logik, som påtalade det heroiska i att övervinna sig själv och tvinga sig till en (med Himmlers ord) ”övermänsklig omänsklighet”. Ändå tillåts vi aldrig att glömma videoverkets noggranna konstruktion, som gör det till något helt annat än bara ytterligare en dokumentär om något som redan skett.