I hjärtat av Lars Lerins akvarellorgie på Borås konstmuseum ligger ett mörkt rum. Där visas Dana Sederowskys Special announcements. Från en stor pall mitt i rummet följer jag tre videoprojektioner på var sin vägg. En efter en visar de upp Sederowskys teatralt sminkade ansikte påtala något speciellt. ”Today I don’t feel like telling you anything” upprepas med olika intonation i den första filmen. Den avskalade formen gör att uppmärksamheten faller på betydelseförskjutningen i utsagan som sker när den repeteras. Frånvaron av en regissör som vill gestalta något specifikt med utsagan, eller ett manus där utsagan har en viss funktion, gör att de olika artikulationerna blir jämlika. Men det fascinerande är att man som betraktare bara kan föreställa sig denna jämlikhet som ett löfte. I realiteten är det nämligen omöjligt att minnas exakt hur den föregående utsagan lät.

I nästa film återkommer samma Sede­rowsky-karaktär, men denna gång upprepar hon en bokstavskombination i samma rytm. Det går snabbt, anslaget är kraftfullt och utan att lyckas försöker jag förtvivlat lista ut om bokstäverna bildar ett ord. I efterhand blir det uppenbart att upplevelsen måste ha blivit en helt annan om man inte förstod språket som bokstäverna uttalades på. Kanske impulsen att vilja förstå inte aktiverats lika snabbt då. I den tredje och sista filmen ägnar sig samma karaktär åt en rad negativa utsagor med samma rytm och intonation: ”This is not entertainment”; ”This is not a photo opportunity” ... Och här får man den gamla psykoanalytiska grundlagen bevisad: det finns inga negationer i det omedvetna. Sammantaget bildar Sederowskys installation ett slags altartavla över den performativa retorikens akilleshälar där helheten överträffar summan av delarna.