På tåget från den stora utställningen med Lars Lerin på Borås konstmuseum ströläser jag i den magnifika volymen 7 resor 9 liv (Almabok, 2009) med material från sent åttiotal och framåt. Det är inte alltid lätt att avgöra var den ena resan slutar och nästa börjar, i än högre grad gäller det de nio liven, varav det senaste (om än kanske inte sista) är i fullt pågående, har jag fått rapporter om. Finns det förresten inte ett talesätt som lyder ”7 resor värre”? I alla fall ger boken rika prov på varför Lars Lerins många akvarellerande efterföljare knappast kommer att hinna i kapp, eller i alla fall aldrig kommer att kunna ersätta honom. ”En liten pojke i stora stövlar bankar bläckfisk på stranden. Tvinnar och sköljer. Kvickt följer han bränningarna. Jag plockar fickorna fulla med snäckor och runda stenar, låter blåsten radera alla kladdiga tankar. Tvättar kläder och hänger upp på galgar och garderobsdörrar, knyter fast en rad T-shirts på balkongen. Gårdagens akvareller har styvnat. (De kräver mer tid och vatten.)”

Boken är sedan länge Lerins privilegierade uttrycksform. På utställningen finns dryga dussinet titlar till salu, långt fler har kommit ut, men 7 resor bjuder på många av hans finaste sidor i koncentrat. Prosan hugger snabbt och obesvärat, de friskt impressionistiska reseanteckningarna varvas med akvareller, fotografier, kollage, men den samtidiga och ständiga närheten till kvalmet och våndan och plågan är ändå prosan förbehållen. Som om akvarellerna vore barn av den där blåsten som raderar alla kladdiga tankar, eller akvarellvattnet också ett reningsbad. Materialmotståndet i de grafiska blad som finns med på utställningen tar med nödvändighet fram ett annat tempo och temperament (och andra motiv), det ekvilibristiska ersätts av något både gnetigare och mörkare som känns utvecklingsbart. Inte minst gäller det bladen med erotiska motiv, som lyser med sin frånvaro här.

Reseanteckningar med akvareller – formen är egentligen klassisk, från en tid när teckningskunnande ingick i bildningen, som under Goethes eller Ehrensvärds epok. Textens (relativa) frånvaro på utställningen kompenseras av de ofta stora formaten och arkens materialitet – och böckernas tematiska sammanhållning kompenseras av den stora variationen, även om vissa bildserier hängts i svit. Här finns experimentella ”solitärer”, som den stora akvarell som avbildar scenografin från Hitchcocks Fönstret mot gården, eller den likaledes stora Bokhylla, en märklig sammansmältning av en framsuggererad trompe l’oeil-effekt (ändå är bara några av boktitlarna läsbara) och något av geometrisk abstraktion. Däremot är de värmländska björkarna i vintersnö märkvärdigt otillfredsställande. I långa loppet är det nog så att text som gnids mot bild eller vice versa ger den tändande gnistan till detta på många sätt märkvärdiga konstnärskap.

Med tanke på Lerins långa resor till vitt skilda resemål och hans många olika teman borde det egentligen inte finnas något ”Lerinland”, men kanske är det ändå så. Inte nödvändigtvis geografiskt, det skvallrar de likgiltiga Värmlandsbjörkarna om. Men hans skildringar av fabriksmiljöer, småstadscentra och urbana randområden, i dagsljus, skymning eller mörker, är inte bara helt egna: de introducerade också nya motivområden och sensibiliteter för akvarellen, vidgade mediets register. Mitt i något som kan upplevas som en ekvilibristisk ”neutralitet” så öppnas här stråk av vemod och vardaglighet, en känsla av ett ständigt ”pågående”, i sorl eller tystnad, som biter just för att den inte är expressiv, inte skildras supersubjektivt. Men motivet kan komma från Ramallah eller Kairo, Sicilien eller Lofoten.

Kanske är det också så att det expressiva ligger utanför akvarellens naturliga omfång. Lerin skriver: ”Antecknar ännu en fasad överlastad med balkonger, dignande av kläder, järnräcken, brandstegar liksom konstruerade av Klee”. Det är ju just det han gör i meningen, men ”antecknar” syftar nog främst på akvarellen på motstående boksida. Redan Anders Zorns bästa akvareller från till exempel Spanien (de som inte förstörs av pittoresk exotism) kan ju upplevas som bländande och exakta noteringar, unikt bundna till tiden och platsen. Också när man hos Lerin häpnar över akvarellmediets möjligheter måste man medge dess begränsningar.

Ljuset i hans grekiska och egyptiska bilder är fantastiskt, bländande eller bara blekt, fuktigt eller dammigt och torrt, men allra mest beundrar jag hans sätt att i akvarell skildra nordligt mörker, utan att målningen beckar igen och känslan av transparens försvinner. Under den vintriga svarthimlen ligger huskropparna och fabrikerna som sågade isblock. Ständigt görs man medveten om akvarellens speciella förutsättningar, som nästan skulle kunna formuleras som en filosofi: att arbeta med och mot bottenmaterialets eget ljus, som är identiskt med dess tomhet.