Föreställ dig att du läser ett modemagasin där reportagetexter varvas med de vanliga helsidesannonserna för Dior, Vuitton och Prada. Och så plötsligt dyker ett av Karolina Henkes färgstarka modereportage upp, laddade med kontaktsökande fotomodeller som utan vidare vill locka in dig i osäkrade surrealistiska miljöer och situationer. I det sammanhanget kittlar Henkes bilder tveklöst fantasin och väcker uppmärksamhet, men hur fungerar hennes modebilder i ett utställningssammanhang? Hur visar man modefotografi bäst? Det är framför allt denna typ av frågor som pockar på svar när jag står inför ett sjuttiotal av Henkes bilder i affischformat, tätt hängda på väggytorna runt mig.

I Moderna museets utställning Mode (2004) presenterades ett antal internationella modefotografer utifrån deras stil och bildspråk vilket resulterade i en mångfacetterad tematisk utställning. I isländskan Steinunn Sigurdardottirs utställning på Röhsska museet förra året kompletterades modebilderna av de fysiska plaggen och gav på så sätt besökaren en tredimensionell bild av hennes verksamhet. De utställda bilderna fungerade då som ett tillägg och var dessutom tagna i svartvitt och framkallade i sepia-teknik, vilket gav dem ett dämpat gammaldags och sobert uttryck. Den i år på Nordiska museet visade utställningen om svenskt modefotografi innehöll i sin tur både svartvitt och färgfotograferat mode i medelstort format vilket gjorde att besökaren kunde ta till sig bilderna genom självvalt närstudium.

När det gäller Karolina Henkes utställning One of a kind på Abecita Konstmuseum medför intensiteten i bilderna – hennes ”extra-allt-filosofi” – att jag främst vill värja mig från dem trots att det är mycket bra modefotografi. Henke vet hur hon skall nå fram i bruset, vet hur hon skall fånga åskådarens uppmärksamhet även om det ofta sker på modellernas villkor och modets bekostnad. Hon har också en osviklig känsla för färgkomposition vilket ger hennes modebilder en starkt dekorativ verkan. Det ändrar dock inte det faktum att de är svårsmälta en masse i en utställningsmiljö. Jag tror alltså att det är ett misstag att ställa ut Henke på detta sätt. Hennes unika bildvärld hade tagits bättre tillvara om man hade nöjt sig med att visa ett enda modeprojekt, i stället för det dryga tiotal man nu försöker täcka.