Under åttiotalet skapades ikonbyggnader i Europa i form av flotta konstmuseer, men sedan nittiotalet har fokus skiftat till hus för scenkonst. Det handlar om nybyggnader och tillbyggnader. Bara i Göteborg har vi sett hur ett nytt operahus rests, samtidigt som alla andra scenbyggnader har kompletterats och renoverats – nu Folkteatern, snart även Göteborgsoperan.

Just därför är det motiverat att som Svensk Scenkonst anordna en nordisk konferens om scenkonstens olika hus i Göteborg – som den under måndagen och tisdagen. Det är nämligen påfallande hur energisk nybyggnationen varit. Totalt handlar det om ett fyrtiotal byggnader i Norden. Byggboom, men för vilken framtid? Det är den kritiska frågan.

Under 2000-talet har vi sett invigningen av operan i Oslo och operan i Köpenhamn och i danska huvudstaden också exceptionella byggnader som Skuespilhuset och Dansk Radios blå konsertmeteorit av Jean Nouvel. Det är sannskyldiga ikonbyggnader i mångmiljardklassen. Oljepengar och mecenater har rört om. Vår tids katedraler, skriver Claes Caldenby och Sanna Nordlander i en revy i senaste numret av Arkitektur.

Man kan då förstås fråga sig om inte katedralbyggandets tid är slut. Det är ju ytterligt komplicerade och dyrbara urverk som är synnerligen kostsamma att underhålla.

Det beror nog på vart man ser. Elva lobbygrupper är nu igång för att ge stockholmarna en värdig konkurrent i prestigekampen och katedralbyggandet fortsätter förstås i andra delar av världen, som Kina.

Mot detta måste man ställa särskilt två potentiellt negativa faktorer. Det måste finnas en regeneration av ung publik och unga konstnärer för att ge dessa miljardbyggen en långsiktig funktion. Saknas elden kallnar huset. Sedan behöver vi inte längre gå till ett celebert kultrum i djuprött för att lyssna på opera.

Metropolitan i New York sänder sina föreställningar över hela världen, så nu den 7 november kan jag se Turandot från Met i både Grebbestad eller Tranemo. Tala om digital decentralisering. Ändå vill jag inte övervärdera konkurrensen från digitala medier. Så länge som vi inte förvandlats till astralkroppar finns det ändå en okuvlig attraktion att se levande människor skapa något på en fysiskt närvarande scen. Den fascinationen består sedan några tusen år.

Teaterkonsten är rörlig men teaterhusen är konservativa, kan man slå fast. En fin motbild till prestigehusraseriet fick vi emellertid från norska Vestlandet – det handlar om Opera Nordfjord i Nordfjordeid. Ett samhälle med blott femtusen invånare bygger ett operahus med hjälp av lokalsamhällets gratisarbete och ett antal eldsjälar. Dyrt? Till en bråkdel av kostnaden för operan i Oslo. Och i Göteborg flyttade Backateatern in i en ombyggd plåtverkstad på Lindholmen.