Bland formintresserade är man sedan länge överens om att 1950-talet är svensk formgivnings absoluta guldålder. Detta möjliggjordes av vår unika situation efter andra världskrigets slut; landets infrastruktur var oförstörd, liksom vår befolkning. Ekonomin var god och jobben många vilket medförde att den unga generationen snabbt fick upp ögonen för det nya konsumtionssamhällets möjligheter. Svensk formgivning och design fick världsomspännande uppmärksamhet på utställningar i Milano, New York och inte minst på H-55 i Helsingborg.

Året innan hade Astrid Sampe presenterat en samling nya textila mönster under rubriken Signerad Textil på NK:s Textilkammare i Stockholm. De var tillkomna utifrån hennes idé om att både uppgradera den västsvenska teko-industrin och förnya svensk inredningstextil med draghjälp från kända konstnärer. Från ”1947 års män” deltog både Olle ­Baertling, Olle Bonnier och Karl Axel Pehrson, men även Halmstadgrupps-surrealisten och scenografen Stellan Mörner. Sven Markelius och Alvar Aalto representerade arkitekterna medan Anders Beckman och Olle Eksell var grafiska formgivare. Bland konsthantverkarna återfanns Stig Lindberg, Astrid Sampe och Viola Gråsten.

Signerad Textil trycktes av Ljungbergs, under överinseende av Erik Ljungberg, alias ”mästertryckaren i Floda”. Det är detta legendariska formgivningsprojekt samt dess tillskyndare som Borås Textilmuseum nu valt att påminna oss om i formuleringar som ”På Ljungbergs Textiltryck förvaltas ett ovärderligt textilt kulturarv. I arkivet finns mönsterskisser, färgprover och schabloner från många framträdande svenska 1900-talsdesigners”. För museets del har dessa fantastiska förutsättningar tyvärr resulterat i två minst sagt undermåliga utställningar.

Som utställningsproducent måste man agera i enlighet med sin inriktning och Textilmuseet har i det avseendet valt att både presentera verksamheten vid Ljungbergs Textiltryck utifrån de olika trycktekniker man arbetar med (handtrycks- respektive filmtrycksteknik) samt de färdiga produkterna. Gott så, men man tydliggör inte den industriekonomiska förutsättningen bakom Signerad Textil, nämligen att mönstren skulle framställas med filmtrycksteknik, vilket möjliggjorde både en avsevärd produktionsvolym och ett avsevärt lägre meterpris än om tygerna hade varit handtryckta.

Min allvarligaste invändning består dock i att det inte finns någon information om de olika mönster som visas i utställningen. Den som redan är välbekant med innehållet i Signerad Textil kan möjligtvis känna igen sig, men hur många besökare gör det i dag? Och är inte syftet med utställningen att hylla och återintroducera denna fabulösa serie textilier? Jag undrar också vilka de unga och spännande textilkonstnärerna bakom Ljungbergs nya generation mönster är, eftersom de också visas helt anonymt.

I utställningens ena hörn utspelar sig där­emot något mycket intressant beträffande den ömtåliga frågan om mönsterrätt, det vill säga textilkonstnärens rätt till och möjlighet att skydda sitt originalmönster. Det gäller ­Ikeas kopiering av Viola Gråstens textila mönster Festivo från 1954. Men även om brottet mot mönsterrätten blir påtalat, presenteras ingen konstnärlig analys av ­vare sig originalmönstret eller Ikeas mediok­ra plagiat. Besökaren (lika lite som Ikeas kopist, uppenbarligen) får därför inte klart för sig varför Festivo-mönstret en gång blev så framgångsrikt: den medvetet dåliga mönsterpassningen mellan de olika färgfälten som gjorde att den vita underfärgen syntes i gliporna, den medvetna kombinationen av de på den tiden okombinerbara färgerna rött, rosa och orange, samt det demonstrativt pretentiösa i att trycka ett sådant misslyckat mönster i bästa sammetskvalitet för festbruk!

Häri ligger det formhistoriskt unika i Gråstens Festivo, och samma brist på konstnärligt omdöme har sorgligt nog drabbat andra originalmönster i Signerad Textil. Bland annat visar man i utställningen både en stol och en snäv tunika där man har använt Karl Axel Pehrsons mäktiga mönster ­Delfinisk rörelse. Hur är det möjligt med tanke på att mönstret inte framgår i sin helhet förrän man står en fem-sex meter från det? Först då ser man hur de bägge delfinerna långsamt rör sig i sillstimmet.

Vad gäller Borås Textilmuseums presentation av svensk textilformgivnings nestor Astrid Sampe, så äger den rum i ett svartmålat betongförråd om knappt tre gånger tre meter. Jag kan omöjligt tänka mig en större förolämpning i ett utställningssammanhang, än mindre fundera ut varför man valt denna plats. Detta till trots framgår det tydligt att fräschören finns kvar i Sampes berömda ­Linnelinje från 1955, ur vilken mönster som Perssons Kryddskåp blivit klassiker.

Det är tyvärr också först i denna klaustrofobiska presentation som vi får se något slags arkivmaterial från de olika 50-talsprojekten. Här hade man annars haft ett gyllene tillfälle att visa på grunderna för det konstnärliga uttrycket i 50-talets formspråk genom att ta med just schabloner, färgprover och skisser till Linnelinjen och Signerad Textil i utställningarna. Den på olika håll återupptagna produktionen av denna formgivning visar tydligt att den tillhör den absoluta essensen av svensk designhistoria och att den är värd ett långt mindre producentinfluerat och tafatt återseende än den nu får på Borås Textilmuseum.