Bonader, citat, tankespråk. Det är en bred men samtidigt förbisedd tradition som Stina Östberg anspelar på i sina textila verk. ART IS CRAFT påstår ett broderi, som ett eko av arts-and-craft-visionären William Morris artonhundratal. Men så i stället en hal truism: JAG VÄVER DENNA VÄV. Påståendet är enda motivet i väven med titeln Du ser på denna väv. Med hänseende till tempus är bara titeln sann, kanske en del av poängen.
En annan, feministisk skruv har bildväven Abstrakt konst, som utgår från ett gammalt foto från en tidig suprematistisk utställning i Ryssland - med geometriska abstraktioner hängande högt som lågt, och med stolen i hörnet vävd som ett tecken bland de övriga. Allt i motivet pressas samman till samma betydelsenivå i den grova texturen, vars horisontaler och vertikaler ju kan ses som en annan abstrakt organiseringsprincip. Samtidigt: de höga anspråken i de avbildade målningarna översatta till handarbetsmönster, brukskonst.
Stina Östberg, som gick ut Valand förra året, visar upp en spännvidd som är lätt att uppskatta men ganska svår att ringa in. Också tekniskt: fotografi, måleri, textilier, text, och en trave med gratisplanscher som är en hyllning till den amerikanske konstnären Felix Gonzales-Torres (1957-1996). Den hör samman med en av utställningens höjdpunkter, en video där konstnären undervisas i att tatuera sig själv - men först får hon öva på en vaselininsmord banan! Det är fruktansvärt roligt. Men inte bara det. Tatueringen hon till slut gör på sin egen underarm (och som är planschens motiv) består av alfabetets bokstäver, men titeln är Changes - konst är inte en visuell metafor för text.
Tatuering, också det ett "lågt" handarbete med nål, fast inte tråd. Men det är ingen huvudpoäng. Kanske ligger utställningens största kvalitet just här, i hur komplicerade samband ändå kommer till uttryck drastiskt, direkt.