Röhsska museet inleder designåret med en utställning av två äldre textilkonstnärer, Ulla Grytt och Eva Rodenius. Den första visar en retrospektiv från i första hand 1990-talet, medan den senare ställer ut en mer sammanhållen svit arbeten från de senaste fyra åren.
Ulla Grytts bildvävar är ljusa och poetiska, oftast vävda i en lös varp av yllegarn och med inslag av tunn sidenorganza som färgats i olika pastelltoner. Det skira, eteriska draget i textiliernas struktur understryks av att många av vävarna hängts fritt i rummet. Motiven pendlar mellan nyansrika form- och linjespel och mer handfasta avbildningar av arkitektoniska fragment. I Människor, utställningens yngsta och kanske mest komplexa verk, singlar människor genom luften mot ett hav vars horisont syns i bildens nederdel. Några av dem håller varandras händer. Både motivet och den lätta färgskalan leder tankarna till Chagall, men bilden tycks också ta utgångspunkt i fotografierna av kontorsarbetare som kastar sig ut från World Trade Centers brinnande tvillingtorn. Medan merparten av konstnärens övriga bilder på utställningen har en tendens att stryka medhårs, öppnas här en glipa mot något mer oroande.

Kollegan Eva Rodenius vävar är både mindre till formatet och kompaktare i sin struktur, utförda i bomullsgarn i en datorstödd vävstol. Motiven, blommor mot geometrisk bakgrund, har karaktären av utsnitt ur en traditionell hemmiljös tapet- och textilmönster. Närheten till allmogetextiliernas uttrycksvärden kan kännas igen från en del av Eva Rodenius tidiga verk från 1970-talet. I dessa senare, datorstödda arbeten skapas en spänning mellan hantverkets historia och den moderna teknologin. Men samtidigt måste det sägas att det handlar om en enkel effekt som är flitigt utnyttjad av många konstnärer. Fascinationen för den nya tekniken räcker i detta fall inte till för att skapa ett självständigt innehåll.
I utställningen som helhet uppstår inte heller någon dialog mellan de båda konstnärernas verk. Förmodligen hade en genomarbetad och mer omfattande retrospektiv över någon av dem varit mer givande. Faktiskt är det svårt att förstå varför museet väljer att visa dessa två konstnärer, och detta urval av verk, just nu.

Margareta Fürst, som visar bildvävar på galleriet Textilia, tillhör samma generation textilkonstnärer som de ovan nämnda. Hon arbetar träget och självsäkert i en naturinspirerad tradition. Redan titlarna, som Rimfrostmark och Solbelyst havsbotten, säger mycket. De abstraherade motiven är skickligt uppbyggda, med noggrant övervägda relationer mellan färg och form och detaljrikt fyllda bildytor. Det är old school - på gott och ont.
Ett enskilt verk sticker ut från de övriga. I bildväven Stänglar spirar ett halvdussin smala blommor mot en gråvit bakgrund. Formerna framstår här inte som sammanförda i en komposition utan snarare utkastade på bildytan, som vore de flyttbara markörer i ett spel. Att vissa av färgfälten inte är skapade genom olikfärgade inslag i väven utan istället är tryckta på ytan bidrar till känslan av improvisation. Om bildväven som medium, i likhet med måleriet, ibland kan hämmas av självförälskelse finns i detta arbete en ansats till en mer förutsättningslös, "samtida" kommunikation.