Det är påsk 2006, Ola Pehrson omkommer i en bilolycka tillsammans med sin fru och två av deras tre barn. Tidningarna skrev om en särling i svensk konst. Särling? För mig framstod hans konstnärskap som centralt och karriären rullade. Han var också min lärare, jag tyckte hans konst var glasklar, men han betraktades tydligen som udda. På Färgfabrikens retrospektiva utställning förstår jag nu hur märklig hans konst kan förefalla.
Verk efter verk levererar, humorn är konceptuellt vass, men det eleganta skrattet öppnar upp sig i smärta. Se på den lilla villan, en modell med en film från en födelsedagsfest projicerad på fönstren. Där sitter de i sina småttiga liv. Ironi, men titta igen! Ömhet och utsatthet när Pehrson visar upp dem sprattlande som i en bärnsten. Datorn Autopoet skriver kärlekslyrik, visst är det en one-liner men därunder finns ensamhet och ett falsarium av hjärtat. Yuccapalmen som spekulerar i aktier med elektroder fästa vid sina blad. Ett skämt, men även en travesti av cogito ergo sum. Ingen behöver tänka för att finnas idag, vi behöver bara handla. Lyssna på Nasdaqkören, de sjunger de ekonomiska graferna. Rösterna skulpterar fram ett landskap i en ny nationalsång.
Sen blir Ola Pehrson en utomjording, han gör dokumentärer om tallrikar och om tv-apparaten, på ett lika storögt och fabulerande sätt som ett UFO skulle ha gjort. Sist ut är historien om Unabombaren, den teknikfientlige mördaren. Det är ett svartvitt nyhetsinslag och rösten är myndig. Ja, ljudspåret är lånat från en dokumentär, men bilderna är lite konstiga... Lyft blicken! Runt om på hyllorna trängs modeller av papp och figurer av modellera. Det är de som är i filmen. Inget är äkta, inget är falskt och allt är en berättelse.
För att begripa måste man ibland titta igen. Respekt betyder ordagrant återse. Det är förståelse vid andra ögonkastet.