Den konstant snarfyndige Karl Kraus hävdade: ”På ett bra porträtt måste man se vilken målare det föreställer.” Igenkännandet gäller alltså inte bara modellens utseende utan lika mycket konstnärens manér – vilket vinner en omedelbar bekräftelse när konstnären gör sitt självporträtt. Då sammanfaller – och upphöjs – modell och stil.

Men när en konstnär målar sitt självporträtt inträffar också en utbytbarhet av mer tvetydigt slag. Konstnären skådar sig själv i ögonen, men fixerar därmed också sin främmande vikarie – den obekante, framtida betraktaren av målningen. Därmed kan konstnären spegla sig själv som en Annan – och ett slags förfrämligande sker i den korskopplade relationen mellan konstnären och självbilden.

Däremellan fälls livskänslan ut i ett spektrum av linje, färg, blick, i motsatser mellan högmod och tvivel, självbekräftelse och hudlöshet. Summan är denna: självporträtt är alltid ensamma – och självporträtt hanterar detta faktum genom att vackla mellan själens sanning och fantasin på teaterscenen. Avklädning och/eller påklädning.

Sjelvportræt är höstens utställning på Louisiana som Helle Crenzien curerat med den äran. Som väntat öppnas en konstnärlig delikatessbutik med flera sällan sedda målningar – ungefär som utställningen Färgen i konsten för några år sedan. Louisiana är specialister på crowd pleasers av detta slag. Besökaren kan känna sig lite som forna tiders salonnières. Konstsalongens granskande gäster.

Här samlas hundrafemtio porträtt – Chirico som självhögtidlig kondottiär, en rad fina tyska expressionister, favoriten Bonnard skyggt distanserad i garderobspegeln och sedan väldigt mycket mer tills vi kommer fram till Gillian Wearings masker och Sam Taylor-Woods överlevnadsbild. Då har självporträttet funnit en helt ny dynamik – könsskillnaden. Det kvinnliga självporträttet har i dag i hög grad frigjort sig från traditionens norm i det manliga självporträttet.

Denna manliga specialgenre växer med tidig renässans. Jan van Eycks benådade porträtt i röd huvudbonad är en referenspunkt och sedan stiger skalan av konstnärlig självmedvetenhet med suveräna (marknads-)aktörer som Dürer och Rembrandt. Efter hand blir självporträttet en korsning för subjektivitet och tidskänsla, en praktfull utsiktspunkt eller ett höstligt kalenderblad av bräcklig levnad. Den manliga melankolin får majestätiskt format i Rudolf Stingels gråmålade självporträtt från 2006. Måtten är hela 355 x 457 cm.

Det är den historiens senaste hundra år som visas på Louisiana – från klassiska ateljébilder fram till pixlad självupplösning av Chuck Close. Du är du med din näsa men köttet är till låns. När vi kommer fram till Francis Bacon och Lucian Freud är ekvationen vanligtvis reducerad på det själiska. Ansiktet vänds ut och in. Du är köttet. Freud saknas på utställningen men inte Bacon.

Paula Modersohn-Becker visar tidigt sin fromma, gravida mage och omedveten om sitt korta liv. Annars är självporträttet en manlig business granne med lidandet. Ta Egon Schiele med påfågelvästen 1911, Chaïm Soutines grotesk från 1922 och Felix Nussbaums outhärdliga självporträtt med judiskt id-kort 1943 – absolut vetskap och en sista biljett mot Auschwitz i handen.

Det nordiska är glest (Munch, Willumsen), men sådan är Louisianas inriktning på europeisk modernism. Det är ändå en miss att inte inkludera Helene Schjerfbecks unika svit av självporträtt nu när den tröttsamma Frida Kahlo ändå får breda ut sig. Lena Cronqvist hade förstås också funkat fint.

I stället har utställningen en kraftfullt spetsad brittisk accent från Francis Bacons nunor och framåt till skotten Douglas Gordon. Mycket minnesvärd, ren klassisk är Marc Quinns skulpturala självporträtt nedsänkt i frysande vätska och där huvudformen är rödfärgad av konstnärens eget blod. Blodisande, kunde man kanske säga. Hela verket skulle smälta och försvinna utan nätanslutningen. Huvudet vilar som en dödsmask i sitt blod och slutna blick. Den kompletta motsatsen finns i den alltid spefulle David Hockneys självporträtt med en iPad.

Det är denna brittiska inriktning som gör utställningen till något mer än en delikatessbutik i vältänkta tematiska salonger. I den sista avdelningen rubbas så en solid konvention av manlig smärtgestaltning. Det är faktiskt då som blicken skakas om i det gamla spelet om envars avklädning eller påklädning. Inte bara av engelska Gillian Wearing, Sam Taylor-Wood och Sara Lucas men också av österrikiska Elke Krystufek (om än överrepresenterad).

Avtalet mellan betraktare och manlig konstnär av ömsesidigt erkännande av styrka eller svaghet ruskas om när Wearing förvandlar sig med naturliga ansiktsmasker eller Lucas blir plumpt bokstavlig eller Krystyfek visar narcissismens sorgsna, trötta kött. Nan Goldin är blåslagen men Sam Taylor-Wood visar å andra sidan sin triumf över döden efter en bröstcanceroperation. I manlig kostym håller hon en död men ändock livlig hare i händerna (Hejsvejs, Joseph Beuys!).

Så händer här något till slut med både pakten mellan konstnären och den sentimentale betraktaren och främlingskapet däremellan. Självporträttet är inte bara självsyn utan också en sorts intervention, ett fräckt och provocerande steg ut mot utställningens förut lugnt och fint disponerade rum.