Den uppburne Christer Strömholm, vars fräscha bilder ständigt lockar nya efterföljare, föddes 1918. En mytomspunnen mästare med fruar, älskarinnor, barn och adepter i släptåg, så som den dåtida konstnärsrollen tillät.

Tanken svindlar, han bär på en hälsning från en epok när kamerorna var analoga, städerna oanfrätta av marknadsekonomisk likriktning och hbt förbjudet i lag. Strömholm älskade Paris, transvestiter och sin egen frihet.

Naturligtvis var han skolbildande, även i konkret bemärkelse. Åren 1962–74 var han rektor för Fotoskolan i Stockholm som under den perioden examinerade tolvhundra elever. De definitiva genombrotten för konstnären Strömholm kom 1986 med en utställning på Moderna Museet, som sågs av fyrtio tusen besökare, och 1997 då han fick motta Hasselbladpriset. Alltjämt obrydd om den stora världen alternerade den åldrade bohemen och anarkisten mellan Höganäs, en liten by i Sydfrankrike och sovsäcken i sin bil.

Tio år efter sin död firas Christer Strömholm med en stor retrospektiv, hundrafemtio bilder, på Fotografiska. Men de så kallade stora utställningarna på Fotografiska får inte chansen att blomma. Lokalerna fördelas ofta mellan tre parallella utställningar, många fotografier kopieras i små format och hängningarna blir alltför täta.

Ett annat problem är att Fotografiskas utställningar formar sig till hyllningar i nedsläckta salar mer än mönstringar i ljuset av det som är och har varit. En storhet serveras utan att sättas in i ett sammanhang eller att det ställs frågor om vad konstnärskapet säger oss idag. Kunskapsbildning väger lätt när målet verkar vara att hobbyentusiaster ska vallfärda istället för att besökarna ska förstå.

Att gå på känsla in i Strömholms bildvärld är däremot enkelt, för vem har inte attra­herats av storstadsnattens gäckande väsen? Ett sådant välkomnar i entrén, en mondän valkyria som bär fram sina bara bröst för publiken. Hon, eller han, är en galjonsfigur som leder resan genom Strömholms äventyr, möten och irrfärder.

Staden och natten och dess erotiska, existentiella slagfält utforskas av Strömholm, på sätt som påminner om ­George Brassaï, Diane Arbus, Nan Goldin eller hans trogne elev Anders Petersen.

Nattfåglarna, så kallades de transsexuella på Place Blanche i Paris där Strömholm fotograferade på 60-talet. På gatorna och i hotellrummen ser han dem i jakten på den egna identiteten som drivs genom riken av kärlek, fara och ödslighet. Där låser han de redan stiliserade poserna i kamerans svartvita grepp. Läppstiften blir svarta, kinderna kritvita, naglarna som onyx, och könet som en brosch, ytterligare ett smycke. På en grådaskig råkopia har han skrivit anvisningar om kontraster och målat vit färg ovanpå dekolletaget för att assistenterna ska förstå. Resultatet som hänger i ett annat rum visar ett hårt drivet och fulländat porträtt.

Stadens morgontimmar fyllda med porslinsklirr, skratt i gränder och en kyss pressad mot en regnvåt glasruta visar en annan sida av Strömholm. De fint återgivna barnen som i sin upptäckt av världen förvandlas till ren känsla, en intensitet som tränger bort självmedvetenhet och fåfänga. Ett annat spår är fynd från loppmarknader som avfotograferas liggande på andras eller egna bilder. Eller städernas kavalkad: New York, Hiroshima, Palma de Mallorca. Överallt vill Strömholm delta i livet och skapa bilder av egna erfarenheter. Hela tiden letar han efter sprickan, såret som berör. Ett strålskadat barns vitblinda blick.

Resan genom Strömholms livsverk avslutas med en dokumentärfilm som sonen Joakim gjort. Fadern skildras kärleksfullt men ställs också mot väggen med frågor om ansvar och moral. Strömholm träder fram som en gåta, kanske även för sig själv. Han skriver ner egna visdomsord på lappar, tycker om ensamhet och skämtar sig igenom det svåra. Slutenheten motverkas just av denna humor, att det ibland bara hänger ett öppet leende kvar. I en sådan gest finns plats för en ofullkomlig människa, för honom själv, och många andra.

När Strömholm söker livsdeltagandet och sprickan är han inte ute efter att skildra det fullgångna. Istället vill han se det mänskligas många former på sin vacklande väg till något, en dröm, en avgrund, något vackert. Ibland är vägen för banal och poserande för att engagera, andra gånger öppnar den mot bråddjup. Människan i Strömholms bilder är ett loppisfynd, skadat och klichéfyllt men trots allt äkta. Det sista som lämnar oss är hoppet och det är den sorgset lyckliga livskampen Strömholm tolkar.