Italienaren Piero Manzoni gjorde i början av sextiotalet den slutgiltiga skulpturen. På en stålkub lät han prägla in orden ”Världens sockel” på franska, med tillägget ”hyllning till Galileo”, vände den upp och ner, och vips så förvandlades hela jordklotet till en skulptur. Visserligen vilande på ett alldeles för liten sockel, men ändå tillräckligt stor, bevisligen, eftersom jorden inte har halkat av. Eller har den? (Jag vet i alla fall inte om Manzonis sockel står kvar.)

Det hindrar ju inte att nya skulpturer hela tiden ställs upp på den stora moderskulpturen. Utanför entrén till Kulturhuset i Borås har Carl Fredrik Reuterswärd gjort tvärtom och framställt jordklotet som en obetydlig abstraktion, punkten under ett – visserligen stort – utropstecken i brons. Jorden som imperativ. Det är bråttom! Kanske skulle tecknet lika gärna kunna krökas till ett frågetecken? Det är en mycket tydlig och direkt idé, precis som pistolen med knuten på pipan som också finns permanent i staden.

Den som under senare somrar besökt såväl Borås som Pilanes gravfält med skulptur i sikte har vant sig vid en särskild rytm, en andning mellan det som står kvar och det som är nytt. Katalogen för Borås internationella skulpturbiennal – som i år cureras av Ulf Kihlander och Martin Wickström – har klokt nog rymliga tidsgränser. Jim Dines stora Pinocchio invigdes 2008 och inkluderas förstås, den kan ses som startpunkten för biennalidén. Men också det i mitt tycke märkvärdigaste offentliga konstverket i Borås, Fredrik Wretmans Bodhi, det stora huvudet i Viskan, på samma gång vatteninstallation och klassisk storskalig skulptur, ett självporträtt med meditativ koncentration. Däremot inte Folke Lindhs nakne spelman från 1949 som står utanför Bäckängsgymnasiet, Folkvisan. Eller Sven Lundqvists Folktalaren från 1957. Avgränsningarna är rimliga, men det finns onekligen en poäng med hur det nya aktiverar det gamla, placerar in det i ett estetiskt och i vid mening ideologiskt perspektiv. Konsthändelsen i nuet blir också en möjlig historielektion.

Med några undantag så experimenteras det inte så mycket med skulpturbegreppets gränser i Borås, kvantitativt dominerar starka men relativt traditionella gestaltningar i fasta volymer, figurativa eller abstrakta. För varje återseende tycker jag mer och mer om Tilda Lovells olyckliga eller i alla fall ömkansvärda Fauna, ett mänskligt djur eller en djurliknande människa, inspirerad av en målning av Hieronymus Bosch, medan Klara Kristalovas pinniga Rådjur (”rå” som i skogsrå antar jag) skulle kunna vara släkt med någon av Tim Burtons animationer och av allt att döma beredd på allsköns djävulskap. Cajsa von Zeipels Pose plastique är en smart skulptur med en smart titel: hennes stora men smala unga kvinnor i gipsbestruken frigolit börjar man kunna urskilja som en art för sig, loja typer för vilka stilen och hållningen är allt, figurer i en fiktion där obehaget sipprar ur den stegrade realismen. Titeln anspelar på den gamla högborgerliga sällskapsleken att orörlig härma klassiska skulpturer, men varje ”pose” är ju ett estetiskt strävande som förvandlar och förfrämligar människan till ett slags skulptur, ett objekt för iakttagelse, begär, beundran, rädsla.

Det är inte utan att man skulle vilja se Cajsa von Zeipels brudar inta Pilane på Tjörn. Det skulle vara långt kusligare än om Klara Kristalovas Rådjur mångfaldigat växte upp ur bronsåldersgravarna under natten. Inte för att Pilane är eller varit främmande för mänskliga eller fabelartade figurationer i blygsam skala, inte alls. I år är det ändå två storslagna arkitektoniska strukturer som gör starkast intryck: Zhang Huans Tempel och Claes Hakes Wall Street. Titeln till Hakes mäktiga skulpturgrupp känns anakronistisk: utstrålningen är uråldrig, arkaisk. Tankarna går lika mycket till Stonehenge, trots de accentuerade vinklarna och de skarpa snitten i graniten. Samklangen med fältet är storartad, samtidigt som titeln åstadkommer en kontrast, en efterhängsen störning. Zhang Huan som tidigare gästspelat i Pilane med en makalös Buddhafigur bidrar nu med ett fragmentariskt sextonhundratalstempel, uppfört som en komplicerad storskalig byggsats på gravfältets krön. En Maofigur verkar välsigna byggnaden men är kanske i färd med att sprida solsken över världen, som titeln säger: Spread the Sunshine Over the Earth. Mao kan tyckas överutnyttjad i kinesisk samtidskonst. Polariseringen mellan uråldrig religion och kommunistisk kult blir här för enkel. Men platsen fungerar och utblicken är fantastisk. Häpnad och ro i förening.